Nu är det så här att den här tjejen flyttat!

Alla bloggar på en plats.
Alla tankar, känslor och funderingar på en plats.

http://www.dotts.se/blog/

ett jäkla tjafsande och velandes på mig, jag vet

Nu har jag gjort så här. En öppen blogg HÄR. Mitt inre skräp och skit öser jag ur mig någon annanstans.

.

Ny adress kan fås via mail, maila till nickel.blogsome {ersätt med sådant där konstigt a} spray.se.

Det här är inte min blogg längre. Det har blivit fel, människor som inte mår så bra berörs alldeles för mycket av det jag skriver och jag tror jag måste flytta på mig.

Hitta en egen plats som är min och inte berör någon. Vi får se.

Ibland när livet står stilla och känns urvattnat finns det en alldeles utmärkt medicin. Man letar fram en massa gammal musik, lyssnar på sånger och texter som en gång betytt något för en. Ganska snabbt lockar man då fram minnet av känslorna från den tid, då man snarare kände för mycket än för lite och allt doftade starkt och nytt.

The Smiths och Morrissey snurrar, minnen av ett tonårsrum där man var instängd i timmar med den allra första och största kärleken. The Cure vinylplattor, sönderspelade och ölklibbiga efter någon av de många konstiga festerna. Skrubbsår på knän efter fyllecykelturer. Lloyd Cole sjunger en långsam söndag.

Nostalgitripp monumental.

Observera att denna kur bara bör tas till ibland. Det är lite som burkarna i farbror frittes skafferi, om man öppnar burken för mycket kanske det som finns däri försvinner. Dessutom får inte nuet försummas, hela skafferiet ska ju vara fullt när man är gammal och grå.

Lullabye ikväll: Everyday is like sunday - Morrissey

Mina inlägg i november och december var ibland tunga. Oftast skrev jag när jag hade näsan över ytan, när man är nere i sirapen är det svårt att formulera sig. Men nu har det vänt. Som varje år behöver jag bara komma över nyåret för att känna att livet är igång igen.

Vilken skillnad det är i livet. Jag vaknar oftast glad, tänker på vad jag ska hitta på under dagen. Går upp, diskar och tömmer kattlådan i farten. Gör mig i ordning, hittar kläder i garderoben som gör mig glad och livet flyter på.

Under de där mörka dagarna ville jag bara gråta när jag vaknade, somna om och fly in i drömvärlden. När jag sent omsider masade mig upp kändes minsta lilla sak som en sisofysuppgift. Disken stod i dagar och allt var stökigt, rörigt och jobbigt.

Jag har nu blivit grundlig informerad av mor och andra om serotiner och lovat att jag ska ta mig iväg till en läkare och få ordning på det här med mina nov-dec depressioner. Men jag känner mig väldigt skeptisk till medicinering, utan hoppas hitta något annat som kan fungera.

Oavsett hur jobbiga de där månaderna är för mig så är de ändå en del av mig. Utan den där mörka sidan skulle jag inte vara jag, utan en snuskigt glättig person som bara älskade allt i livet. Jag vill inte att mina demoner ska ta över kontrollen, men jag tycker att jag behöver dem för att balansera min personlighet. Jag vill inte leva i en värld där alla är medicinerade till normalläge och minsta avvikelse från det balanserade och förnuftiga betraktas som fel.

Tycker lite synd om alla prettomänniskor. Alla som är så sysselsatta med det rätta och viktiga. De som bara kan se svåra filmer på Sture och inte erkänna att de garvar åt Jim Carrey. Eller som rodnar när de kommer på sig med att sjunga med till en Gessle låt, och har städat ur pinsamma tonårsskivor ur cd-hyllan för att inte någon ska se.

Jag har träffat en hel del sådana i mitt liv. Varit ihop med en och jobbat med ett antal under min tid som kulturarbetare (eller vad jag nu var) har jag sett tillräckligt av den ytan. Den prettoytan är lika ointressant som den som bara har absoluthits hemma i samlingen eller den som bara tittar på American Pie ett till sjuttiarton.

Varför lägga prestige eller status i något som är till för att underhålla och locka fram känslor inom oss?

Min balans hittar jag någonstans mellan Cinemateket och Harry Potter, där jag ibland tänker till, förvånas eller bara roas.

Nykommen ur bastun, alldeles rosig och varm. Det har varit en bra dag med lite shopping, småpyssel och årets första (enda) semla. Jag brukar bara få en per år för att inte blir hur rund som helst.

Förra året blev det dock två. När jag stod i kön i det fullsmockade lokala konditoriet lade jag märke till att alla köpte två semlor, eller fler. Helt plötsligt fick jag för mig att det skulle vara jättepatetiskt att köpa bara en och hittade snabbt på en imaginär respektive som jag skulle hem och äta semla med. Således köpte jag också två.

Jättelöjligt, som om någon skulle bry sig. Inser nu att jag inte alls kände mig lika hemma i singellivet som jag känner mig idag. Att sitta hemma själv en fredag/lördagkväll är inte längre ångest. Köpa hämtmat till en känns inte heller patetiskt längre. Idag hade jag någon att dela semlan med, men hade gladeligen köpt en om jag varit själv.

Små, små framsteg är också de framsteg.

När man bränner ris litegrann luktar det som popcorn.

Jag är pinsamt dålig på att laga mat, men fixade feststämning i ett kick. Det luktar iof mellanstadieparty, så nu är det bara att dimma ljuset och börja spela tryckare.

Jag vet att ålder bara är en siffra och bla bla bla. Men har ändå gjort mina försök att dejta någon äldre. Inte för att jag har några pedofiltendenser, jag verkar stadigt hålla mig till pojkar 2-4 år yngre, utan för att det skulle vara trevligt att träffa någon som har en fast grund att stå på och vet vad han/hon vill ha ut av livet. Chansen för att hitta någon sådan borde rent teorietiskt öka med åldern, eller?

Eftersom det är slött på dejtingfronten just nu, får jag väl backa lite till tiden innan jag bloggade.

I somras fick jag via SD kontakt med en jättetrevlig kille, så gammal som 38! En massa mail skickade fram och tillbaks och till slut var det dags för dejt. Han var precis lika kul och trevlig som via mail och vi hade en massa saker gemensamt. Första dejten en riktigt lång fika, bra såg han ut också, fanns inget att klaga på där. Dejt nummer två, fika proemenad, lunch, mer promenad. Det blev en heldag till slut. Allt var frid och fröjd, det hade väl inte sagt klick riktigt, men det verkade lovande och sådant kan ju ta lite tid.

Tredje dejten, en heldagsutflykt.Då började jag upptäcka några turn-offs. Han var lite gubbig i sättet, något låst i sitt sätt att tänka, läste bara en sorts böcker, lyssnade på en sorts musik. Svårt att beskriva. Sedan, det stora fallet, när vi kom nära under dejten kände jag hur han luktade gammalt. Han luktade precis som min farfar, 90+. Inte illa på något sätt, farfar är väldigt renlig av sig, utan bara gammalt. Vet inte om det var rakvattnet, malkulor eller hans egen doft, men där blev det tvärnit.

I hela paketet fysisk attraktion är det mycket som ska fungera och för mig är doftsinnet superviktigt, fungerar inte det är det kört. Så, återigen var det morsning kornsing och tack och adjö.

Ja, jag tror jag kommer vara singel resten av livet. Har jag tur får jag fatt i någon älskare mellan varven som luktar godis och triggar feromonerna precis på rätt sätt.

Jag blir så nyfiken på vem som sökte på det här och vad hon/han hoppades finna.

När man vaknar av att katten kräks vet man att dagen börjat fel. Lite besviken är jag nog för fredagen den 13:e brukar vara en turdag, men det kan ju fortfarande vända.

Morgonläsning av bloggar, kom halvvägs och blev sen sur.

Är det något som jag både blir irriterad på och rent ut av föraktar så är det när folk beter sig som får. När man utan att tänka själv bara sluter sig till den stora massan och bara nickar med. Ett av mina allra första inlägg här på bloggen handlade om något liknande, om Ernst och om hur populärt det verkar vara att tycka illa om Ernst. Nu hos mamma mu såg jag ett liknande beteende, flugan för stunden är att racka ner på James Blunt.

Jag skiter egentligen i både Blunt och Ernst utan det är själva gruppbeteendet som äcklar mig. Det är precis som att vara tillbaks på högstadiet igen där några av de populära väljer vad som är inne. Alla andra följer snabbt efter och tycker/gör likadant utan att tänka eller reflektera.

Jag?

Jo jag stod vid sidan om och betraktade fenomenet, lika förvånad över det då som nu. När något var riktigt galet gick jag dessutom i klinch om det behövdes.

Till den gamla regeln “ät inte snö som blivit gul” bör tilläggas “ät inte sallad som blivit ful”

:(

Tomt och stilla här nu. Alla jag känner, nästan, är sjuka och sängliggande. Stockholm verkar härjas av diverse influensor. Jag är trist, pluggar, stickar och myser hemma. Håller mig effektivt undan alla elaka baskelusker.

Den enda lilla kryddan är min kära lilla tamagotchi. Sporadiska sms skickas fram och tillbaks, snuttifierade uppdateringar av varandras liv. Lagom när tentan ör avklarad väntas han tydligen tillbaks till Sverige. Då får man se om han är lika trevlig som jag kommer ihåg.

Näpp! Armar uppåt streck, knäcka ut ryggen från allt stillasittande och iväg till ica! Kylen måste fyllas både för mig och det finbesök som väntas ikväll, en av sjuklingarna som hävdar att hon är på bättringsvägen.

Förresten, kul sak på radion idag i P3s Christer (ang. Morgans träning tydligen):
-Du är som en pommesfrites, smal och fet.

Undrar vad den raka träningscoachen skulle kalla mig?
Huga. Måste komma igång med träningen igen.

---

Celebrity Love Match Results for: Nickel

---

Your Celebrity Match is: Samuel L Jackson Samuel L. Jackson Born: December 21, 1948 Actor Samuel L. Jackson is famous for his roles in The Negotiator, Pulp Fiction, Star Wars: Episode 1, and Shaft. Your next closest matches were: Kevin Spacey Mel Gibson Bruce Springsteen

Rejält äldre män är tydligen det jag ska satsa på. Det passar ju extra bra eftersom jag lovat mig själv att hålla tassarna ifrån yngre killar.
Dessutom, kilt är ju alltid ett plus…

Testet hittat här.

Just nu (ja, alltså, inte JUST nu) pluggar jag som jag nästan aldrig gjort förut i hela mitt liv. Jag har ganska bra minne och behöver oftast bara slöläsa lite innan en tenta. Jag har egentligen aldrig fått fason på det där med studieteknik eftersom jag haft det ganska lätt för mig och blivit ruskigt lat och odisciplinerad.

Nu håller jag på och läser in en 5p kurs på egen hand på 1 1/2 veckas tid. Idiotisk lärare gjorde att jag slutade gå på föreläsningarna och valde att ta kursen själv. Jag har gjort en lång lista med kapitel som ska betas av, läser och räknar. Till min stora förvåning går det bra (!). Jag betar av kapitel efter kapitel, begriper och tillämpar. Det är aldrig för sent att lära en gammal hund sitta. Det tar bara lite längre tid och kräver mer envishet och bättre belöningar.

Har funderat lite över hur min hjärna fungerar på sista tiden. Jag pluggar alltså bättre om jag har folk hemma, sitter på ett bibliotek eller fik och har en massa störningar runt omkring mig. För att kunna konentrera mig på en föreläsning måste jag anteckna, rita, skriva listor, brev eller liknande samtidigt. Jag brukar sällan titta på tv för det tråkar ut mig, om jag inte har sällskap. TV är ändå en ganska ok kvällssysselsättning, när man är singel och inte har råd att ränna på lokal titt som tätt.

Men, nu har jag kommit på tricket, jag stickar! När jag stickar kan jag sitta lugn och sansad i flera timmar. Det började med några hopplösa halsduksalster som jag tvingat på exet, min far mfl. Men nu börjar jag bli duktigare och alstren bli riktigt snygga. Ikväll har jag påbörjat en halsduk till mig själv som kommer passa toppen till min nya kappa.

bild snodd från Garnstudio

Extra plus för en hobby som ger något nytt att ha på sig.

pluggpaus, lekte med Facerecognition.

Hm. Christina Ricci, Gwyneth Paltrow och Ninet Tayeb. 3 söta flickor.
Med solen i ryggen, medvind och några glas vin innanför toppen kanske jag känner mig lite lik. Men kul var det ändå

Sprang igår in i en bekant som är ett år äldre än mig. Sist jag såg henne hade hon en liten, liten kula på magen, nu hade hon på ett alldeles magiskt sätt blivit av med kulan, celldelat sig och bar på en superfin, rosa liten tjej. Gratulerar, gratulerar och gulligull och allt man försöker få fram.

Men. Det är hennes tredje barn. Tredje.

Nämnde mötet för en annan vän, hon skrattade och sa “Ja, efter tredje såg jag ut som en heffaklump”. Jag är omgiven av trebarnsmödrar.

Ja, jag vet att folk i min ålder kan ha hunnit skafffa 7-8 barn eller fler. Men, det fick mig ändå att tänka till.

Vad är jag? En slags förvuxen tonåring som ränner på krogen, dansar, dejtar, träffar kompisar etc. Visst har jag alla andra miljarders intressen också, så det där med krogen inträffar högst en gång i månaden, men det hade jag som tonåring med.

Sätter man den sidan till kan man se min nuvarande lägenhet som en förlängning av flickrummet i radhuset där jag växte upp. Jag slänger fortfarande kläder på golvet ibland, har mitt skrivbord i ett hörn, stereon står oftast på. En filmaffisch, “En dödsdömd har rymt”, har ersatt idolplanscherna. Det är mitt största framsteg, tydligen.

                                        ~~~
Jag måste fundera på det här. Är sliten mellan motstridiga tankar.
                                        ~~~

En är att jag ju försökte med lite vanligt villa-svensson liv och inte klarade det speciellt bra. Det kröp i mig av motvilja när det var dags för gemensam städning-kombinerat-med-grillfest. Eller när grannen tittade snett på en för att man inte krattat sina löv.

En annan är att jag vill ha barn. Det är först ganska nyligen jag har insett detta, det har aldrig varit en självklar tanke. Tvärtom, trodde i många år att jag skulle leva utan barn och bara dyka upp som tuffa faster till syskonbarnen. Men, jo, det är en del av livet som jag gärna vill delta i.

Relationer. Jag är ju jättedålig på relationer, ledsnar så vansinnigt fort och verkar ju inte hitta någon jag kan leva med en längre tid, och det känns ju lite som en förutsättning, en längre relation innan man skaffar barn ihop.

Dessutom, det där rastlösa krypet som dök upp i villa-svensson livet, hur undviker man det i liv med barn? Jag tror inte jag blir en bra förälder om jag känner det.

Det är knepigt att hitta sin egen väg i hur man ska göra allt, men viktigt, annars sitter man helt plötsligt där i en situation man bara vill ta sig ur, och med barn är inte det lika okomplicerat. Sälja hus, dela upp saker och ta med sig katten var tillräckligt knepigt. Been there, done that.

Vilken dag.

Tokigt trött när klockan ringde i morse. Tänkte slå den som väckte mig, tills jag fattade att det var jag och att jag skulle upp. Ut och iväg, föreläsning igen.

Åh, vad långsamt tiden gick, hann skriva tre blogginlägg, en göra-lista, en shoppinglista och anteckna flitigt. För trött för att skriva in bloggtexterna nu.

Sen, ikea, städa och tvätta. Nu är allt rent och förra veckans bränn-bränn-olycka ett minne blott. Allt doftar ljuvligt rent. Till och med soffan kläddes av och rengjordes.

Men, oavsett vad it-horan har för fantastisk tvättstuga så bjöds det icke på någon chans till ligg. Inte ens ett hångel i torkskåpet fick jag…

Nu, dags för kvällens mess till tamagotchin och sen bums i säng.

Jag har skaffat mig en mamusa.

En mamusa är som en musa, till för inspiration, fast till för att lösa mattetal. Min mamusa ligger tyvärr inte sexigt halvnaken och skänker mig vackra och syndiga tankar. Mina mamusa är fullt påklädd, ligger nedbäddad i soffan, dricker honungste och grymtar till svar när jag frågar om lösningar till mina tal. Inte så spännande som en musa hade varit, men väldigt bra för studierna. Tydligen löser jag problem bättre med någon annan i rummet som åtminstone verkar förstå vad jag yrar om.

Tyvärr försvinner min mamusa om några dagar, så tjänsten kommer bli ledig. Någon annan som vill ligga på min soffa, lyssna på mattemummel och bli serverad te?

Fick frågan av en vän om jag återigen skulle kasta mig ut i internetdejtandet. För den som har gott minne och av någon anledning läst här ett tag så var jag ganska flitig i den branschen i slutet på sommaren. Efter ett antal dejter av varierande slag hann jag tröttna rejält och stängde ner SD kontot.

Faktum är att avsmaken kvarstår. Även om det är en annan typ av yta än den man möter på krogen så tycker jag att det var lika plastigt på SD. (Andra sajter har jag bara kikat på men det verkar inte vara någon skillnad) Antingen så skriker annonserna ut att så här “tuff, häftig och snygg är jag”, “intellektuell och svår” eller så doftar de lite unket av desperation. Orkar inte svara på fler mail från nyskilde Bengt som bara letar efter den nya kvinnan i hans liv. Jag vill hitta någon som har ett fungerande liv och är inte alls sugen på att laga någon.

Näe, i nuläget föredrar jag nog den traditionella köttmarknaden på krogen. Där är det ju t om rökfritt numera och ytan som folk visar upp är mer förutsägbar. Man slipper konstiga överraskningar i form av mammas hemstickade cardigan i kombination med fotriktiga sandaler från 50-talet.

ovanstående text är skriven med reservation för eventuella förändringar i författarinnans sinnelag

Utgången ställdes in, lika bra det. Duktiga studenten ska ju ta det lugnt och inte göra dumheter och vara bakis. Näe, hemmakvällar är bra för huvudet och ekonomin.

Men det är lite trist. Eller jättetrist. Så trist att jag snurrade huvudet fem varv efter en söt pojke på ica, och funderade smått på hur tjock jag skulle bli om jag på allvar skulle försöka flirta mig in hos den stilige pizzabagaren.

Hm, allt verkar så mycket intressantare när man suttit och stirrat på mattetalen en hel dag.

Fast, det är väl bra att livsandarna återvänder, även om jag tror att det dröjer länge innan jag kastar mig in i dejtingscenen på allvar igen.

Den stora fördelen med nyårsflirten var just det att han inte jobbar och bor i Sverige, så han kändes som ett alldeles lagom projekt just nu. Nästan som en tamagotchi, jag verkar hålla honom lycklig med några sms ibland. Behändigt och praktiskt.

Den här bilden har suttit på mitt kylskåp i över tio år nu, börjar bli lite solkig efter alla flyttar. Men den är bra, precis den attityd jag försöker banka in i mig själv.

Just nu hemma hos mig:

- Vektorer och funktioner?
- Jajjamensan!

Jorå, nu ska jag ta den där jäkla tentan!

En bra replik, från en sjukt bra film.

NU!!!

på ettan, Some like it hot.

se, spela in, eller nåt.

inga stora tankar idag

bara små tankar

tänker på hur jag kan driva ut rökstanken från lägenheten, tänder vaniljdoftljus och bakar kaka
tänker också att det är skönt när livet står lite stilla, övar på att njuta av de lugna stunderna
tänker många små små tankar på alla måsten och borden som hopar sig runt mig, men allt rinner av

idag är en dag för smått, pyssel och annat

pysslade dit en ny toppbild, inte helt nöjd, men det får duga tills annan, kanske mer storartad, inspiration dykt upp.

Fyran verkar köra någonslags John Hughes festival just nu. Ack, ljuva (?) minnen från 80-talet och tonåren. Ikväll är det dessutom den bästa filmen, The Breakfast Club. Jag, katten och min stickning kommer sitta bänkade.

Jag vet. Jag SKA plugga snart. Men först var jag ju tvungen att göra något slags löjligt personlighetstest.

Centurion
You scored 60 Stubborn, 45 Crazy, 45 Agressive, and 55 Evil!

Apperance: Life of Brian

Take the Monty Python character test here!

Hm, vad bra. Alla egenskaperna kommer nog till användning som fröken.

Jag har ju egentligen inte berättat om nyåret ännu. Eftersom det var mangrann och kvinnogrann uppslutning av hela partygänget var det bäst att ge mig själv lite hårda regler innan festen.

1) Kläderna skulle behållas på. Ingen nakendans på bardisken eller liknande utsvävningar.

2) Jag skulle ge f-n i att hångla upp någon i personalen. The staff was off limits! (Det här har sina förklaringar i en DJ incident när jag uppenbarligen saboterade hela festen och dansmusiken och gjorde mig mäkta impopulär, viss nakenhet dessutom inblandad)

Lite nervös var jag ju innan. Hjärnan är ju som bekant dålig på att tänka “inte” och jag var orolig för att reglerna på fyllan skulle bytas ut mot: Klä av dig naken & Kasta dig över personalen!

Men det gick ju bra. Jag hade så roligt, åt drack, dansade och var omgiven av favoritvännerna att det var inga som helst problem. En liten flirt hade jag, men den var ack så sedesam. Puss på kinden och utbytande av telefonnummer. Nytt år, nya vanor.

Däremot så verkar de övriga i sällskapet ha varit desto mer aktiva. Bland alla singelvännerna spirar det en massa romanser, tom inom vänskapsgruppen. Jag är riktigt road av att följa de andras äventyr just nu, behöver få lite lugn och ro själv och då är andras affärer lagom spännande.

Jo, det är oftast jag som står för dumpandet. Kan inte på rak arm komma på att jag någonsin blivit dumpad egentligen. Det är inte för att jag är en speciellt elak människa eller tycker det är kul att krossa hjärtan. Jag ser bara ganska fort när något inte fungerar, och jag är inte rädd för att ta itu med det. Dessutom vet jag hur superbra mitt singelliv är, så tvåsamhetslivet måste vara väldigt bra för att ersätta det.

När jag var yngre däremot dumpade jag ganska hårt och hänsynlöst, men lärde mig sedan att inte alla plåster ska ryckas av snabbt. Numera ser jag till att ta det lugnt, det lönar sig att försöka ta sig tid och prata igenom det helt. Sen har jag ju gjort ett och annat misstag.

Därefter verkar det finnas tre olika saker som kan hända.

1. Personen ifråga försvinner ur mitt liv. Man kanske inte hade så mycket gemensamt och hade inte hunnit bli en del av varandras liv ännu, så det är liksom ingen idé att “bara vara vänner”.

2. Personen finns kvar. En av mina bästa vänner är ett ex, har ytterligare ett par ex som jag är god vän med och håller kontakten med. Det har hänt när man känner varandra riktigt bra, om en person har hunnit bli en del av mitt liv är det ju synd att slänga bort det om det går att behålla vänskapen.

3. Uj, det jobbiga. När det inte går att bryta upp i samförstånd. När man inte har vett att lämna varandra ifred, när den sårade beter sig ganska labilt och jobbigt. Jag har varit där, jag har dumpat men ändå varit den sårade, och det var superjobbigt och slitsamt. Jag ringde i tid och otid, skickade brev och betedde mig allmänt sajko. Ingen bra plats alls.

*censur*

det får räcka nu.

Riktigt läskigt att komma hem och hitta lägenheten fylld med vit rök. Snabbt öppna balkongdörren och hitta problemet. Tydligen hade en platta lämnats på (inte av mig, jag lagar ju inte mat) och det stod en stekpanna på den med lite olja i. Hjärtat i halsgropen och stor panik innan katten hittades, blundandes och plirig, men han verkar ok. Jag struntar i mina saker, men skulle aldrig förlåta mig själv om jag brände mitt djur inne.

Nu är det väldigt kallt här, vädrar för fullt, och har tänt lite rökelse för att få bort den inte helt mysiga rökdoften. Ska ge djuret några extra godisar som tröst för att han varit instängd här inne med rök och allt.

Från och med nu är det jag som trippelcheckar spisen innan jag åker hemifrån.

När 2005 påbärjades var det lite småtungt. Jag var osäker på väldigt mycket. Skulle jag har råd med bostaden, om inte var skulle jag bo då? Hur skulle jag försörja mig under sommaren och hur skulle det gå med kursvalet. Var det rätt för mig? skulle jag överhuvudtaget klara tentorna? Dessutom kändes det lite tomt socialt, jag saknade mina vänner i utlandet och de här hemma var fullt upptagna med barnskaffande och jobb.

Nu så här i de första dagarna på 2006 så är läget helt annorlunda. Boendet fick jag ju och jag stormtrivs här i min alldeles egna lilla lya. Kurserna har inte gått helt smärtfritt, men det känns rätt, och en omtenta är faktiskt ett ganska bra facit. Jag håller fortsatt kontakten med mina utländska vänner, gamla vänner här hemma och har trillat över en del nya. Träningen har också fungerat bra, superformen har väl inte hittats men jag har varit i hyfsat bra kondition.

Livet är helt enkelt alldeles för jävla bra.

För första gången på många många år ser jag fram emot ett nytt år med lugn och tillförsikt.

Hjärnan är kul, eller nå’t. Drömde en väldigt stark och verklig(?) dröm. Jag deltog i något som var som en tävling eller spel. Det gick ut på att man skulle hitta någon slags “nyckel”, symboliskt sett antar jag. Efter diverse actionfyllda tävlingar hade jag och mina lagkamrater löst gåtan, vi skrek:

Love is about letting go!

Då vaknade jag och försökte komma på exakt vad min skalle försöker säga mig. Eller var det bara ett olycksfall i den allmänna nattliga städningen av tankar?

(Jo, utlandsbesöken har fått tillbaks mig i drömmande/tänkande på engelska just nu, därav språkbytet)

Jag gillar verkligen nyårslöften. För mig är det bra att gå och grunna lite på vad jag verkligen vill ändra på. Några av de senaste årens löften har varit “att bli en sämre människa” “att ha mer kul”. Båda två kommer från när jag förlorat mig själv i en lång period då jag försökte vara så himla duktig, präktig och perfekt. Det var jättetrist.

Jag har lyckats toppenbra med de löftena, håller dem fortfarande i bakhuvudet. Men, nu är det dags för något annat. Jag har blivit lite väl oansvarig när det gäller min ekonomi, är tex med i fler fackförbund än vad jag behöver. Betalar räkningar till höger och vänster, bara för att jag för för lat för att kolla upp vad som är billigast. Som student behöver jag faktiskt spara de där hundralapparna. dessutom är jag usel på att laga mat och äter alldeles för ofta ute. Mina sparpengar försvinner alldeles för fort, så nu ska här sparas. Jag ska spara på tråkiga saker så att jag fortfarande har råd med en del roliga.
Det är en utmaning.

Årets nyårslöfte är därför det ganska tråkiga “få ordning på ekonomin”, utan att svika tidigare års löften. Det kommer nog gå hoppsan hejsan bra, eller nåt

hm, fortfarande ingen känsel i tårna, det är alltså därför jag inte brukar ha högklackat…

Konstig tradition det här. Man ser till att börja det nya året rejält utsliten. Vaknar och känner sig som något katten kräkts upp och sedan grävt ned i lådan. Allting gör ont, utom en del tår som har domnat bort, rösten utsliten och plånboken tom.

Ah, men se roligt det var det. Jag och en vän vann, när resten av partygänget gett upp och gått hem härjade vi fortfarande på dangolvet. Med fyllons otroliga tur fick vi också fatt på en taxi, när vi väl bestämt att våra stackars fötter inte klarade mer.

Dagens baksmällekur har dock fungerat bra. Vatten, bastu, pizza och romantisk komedi. Alla församlade var trötta och slitna, men rejält nöjda. Vi partade ut 2005 med en rejäl smäll!

Från det här läget kan det ju inte annat än bli ett toppen år

Gott nytt på er alla!

undrar bara när jag får tillbaks känseln i tårna efter mördarskorna

På plussidan är att det är super med vännerna här, det sista bidraget från Danmark anländer ikväll. Bästa jul och nyårsgåvan är att vara omgiven av alla dessa fantastiska människor.

Plus är också att vara inne i en varm och mysig lägenhet, höra snön yra utanför, katten spinner i soffan och jag behöver inte gå ut idag. En kopp te är ett alldeles lagomt äventyr.

Ett annat plus är att mitt containerfynd fungerar alldeles utmärkt, en duktig reparatör och jag har en snygg och bra tv. Både plånboken och mitt estetiska sinne är nöjt och tillfredsställt.

Goda vänner är balsam för själen.

Har besök från utlandet. Bästa singeltjejkompisarna har vågat sig hit till Stockholm. För en gångs skull hinner vi träffas under lite längre tid, det brukar annars oftast bli festhelger i någon lämplig stad i Europa.

När jag gick hem igår, genom snön med ett par drinkar innanför mössan, så insåg jag hur vansinnigt mycket jag saknat dem. Mina vänner balanserar mig och är suveräna på att förstå mig, mina nojor och mina skruvade relationsäventyr. Dessutom är de ganska bra på att bidra med konstiga historier själva. Helt plötsligt känner man sig normal och förstådd igen, någorlunda iaf.

Jag är jätteglad över mina fantastiska vänner, både här och där, men allra gladast när de är här. Allihop. Om jag fick bestämma skulle jag samla alla vännerna här, strax söder om söder, lite knepigt att hitta lägenheter åt alla bara.

Nu har vi några dagar att umgås och hinna ikapp innan stora nyårsbalunset blir av

Man vet aldrig när man är på botten, men helt plötsligt upptäcker man en dag att det är bättre än igår. Jag tror att den dagen är idag.

Kanske, kanske på väg uppåt på riktigt. Det vore skönt om livet kunde vara lite lättare ett tag och inte bara bestå av kortare stunder av glädje och energi.

Så nu ska nyfunnen energi kanaliseras, i städning, röjning och studier.

Starkt: Kentay - Just idag är jag stark

Jag skulle blogga mycket mer om…

blogsome var lite snabbare (10 minuter för att ladda adminsidan?)
jag inte fastnat helt i en ny julklappsbok
det inte stod “städa din lata jäkel” överst på min to-do list
den tjocka katten, bortskämd på julmat, skrek övergivet så fort jag bänkar mig framför datorn
jag inte ska iväg och se Narnia om några minuter

:)

God Jul!

Hoppas ni får en lugn och fin julhelg, utan glöggrelaterade olyckor och med kärlek och värme.

I morgon påbörjar jag årets tidsresa.

Jag inleder med att åka till pappas jobb. Ska sitta där tills han slutar, presenteras för kollegorna, få en kaka och saft. Om jag uppför mig får jag nog lite papper att rita på. Jag kanske till och med får kopiera något.

Sen ska vi göra den årliga sista-minuten-mat-handlingen. Av någon skum traditionell anledning är det alltid vi två som ska göra den, vi brukar aldrig ha riktig koll på vad som egentligen behövs utan mest komma hem med en massa onödigt, men gott, som ostar och te.

Resten av helgen kommer vi återuppleva gamla ritualer från förr; öppna strumpklappar, kivas om oförätter, äta mängder med mat och försöka bräcka varandra i tp eller alfapet.

Lite noja får jag väl av att fortsätta med detta långt efter att jag “borde” skaffat egen familj och egna ritualer. Men, eftersom jag ett antal jular varit ifrån detta så känns det riktigt mysigt.

Det kommer vara bra och alldeles lagom att leka tillbaka i dåtiden i sisådär 48 timmar.

Jag är en gammal containterråtta och är ganska bra på att hitta fynd. Folk slänger jättefina grejer hela tiden det gäller bara att se dem.

Nu har jag hittat en gammal b&o tv i soprummet. Modell äldre, men jättesnygg. Om jag får liv i den har jag fått en ganska flott julklapp

Hörde av någon att det nya behandla-andra-så-som-du-själv-vill-bli-behandlad är:

Behandla andra så som de vill bli behandlade.

Lite svårare, men bättre.

Jag har precis kånkat hem en stor present åt en vän. Det bästa med julen är verkligen att få köpa presenter. Jag längtar tills jag har lön och pengar igen så att man kan göra det lite mer hämningslöst.

Den här presenten står på balkongen. Har en vit strumpa på sig och den sticks lite, men luktar gott och juligt. Inte så svårt att gissa vad det är

Dessutom har jag och katten förenats i en stund av paketinslagning. När jag kom på tricket att lura honom att leka med ett av snören jag inte använde, gick det ganska smidigt. Det kommer vara mycket katttugg på mina paket i år.

Sist och inte minst har jag bestämt mig för en ny jultradition. Gick förbi bastun och bokade en tid till juldagen. Vid det laget när man kommit hem från föräldrarna och lekt klart med sina paket kommer det nog kännas skönt att gå iväg och värma upp kroppen en stund.

Kalle Anka-ljusstaken lyser stämningsfullt. Skalar en mandarin, ser ut över en för en gångsskull städad lägenhet och är nöjd. Det är några klappar kvar att slå in, annars är det inget mer julstök för min del. Pluggar lite ibland när andan faller på, läser mycket, stickar och tittar på tv.

Jag har lyckats dra ner på tempot, flänger inte runt utan lyssnar in kroppen mer och gör det jag orkar och vill.

Jag är fortfarande trött och vill bara gråta som ett barn varje morgon när jag vaknar. Livet är inte så effektivt, jag får inte speciellt mycket gjort utan sover bort halva dygnet. Men det hjälper att veta att det vänder idag.

Det vänder idag !!!

Jag har dessutom lyckats förmedla till vänner och förklarat hur situationen är, att det är lite tungt just nu. Jag klarar inte mörkret speciellt bra. Det måste låta helt tokigt för dem, svårt att förklara hur den här inre tröttheten och håglösheten känns. Att det faktiskt inte bara är att skärpa sig och ta sig i kragen. De är förstående och snälla, fattar att jag behöver dras i lite extra just nu.

.

Om det du har funnit utgörs av ren materia kommer det aldrig att fördärvas. Och du kommer en dag att kunna återvända. Om det däremot var blott ett ögonblick av ljus, som en stjärna som exploderar, kommer du inte finna någonting när du återvänder. Men du har ändå upplevt en ljusexplosion. Och den ensam har gjort det värt alltsammans.

ur Alkemisten - Paulo Coelho

Nu har även jag officiellt drabbats av julfan. De senaste timmarna har jag gjort av med pengar, sprungit runt med kassar, blivit sur på otrevliga expediter, rumsterat i källarförrådet, hittat adventsljusstaken, presentpapper och snöre.

Alldeles strax ska jag slå in paketen, koppla in ljusstaken sätta mig ner med te och pepparkaka, och så var julstöket avklarat för i år. Puh! Intensivt och kort.

Vart går gränsen mellan när förändring är något bra eller bara blir en mani?

Jag älskar förändring, skriker gärna ståaldrigstill och blir nästan lite hög när jag måste flytta, måla om eller göra något annat rejält. Fast jag tycker att jag har börjat få fason på beteendet förändring för förändringens egen skull. Vill absolut inte flytta härifrån, jag älskar min lilla lya och räknar med att slå rekord i boendetid här. Jag kommer säkerligen möblera om, förbättra och förändra här dock. Både mig själv och mina saker.

En del av min förändringsglädje ligger i att jag tycker om att lösa problem. Exempel. Mitt köksbord/skrivbord fungerar inte. Då går jag gärna och letar och grunnar på vad som skulle vara bättre, hittar det och fixar. Eller, jag behöver mer förvaring. Gick och funderade ganska länge, byggde sedan mitt halvhöga loft och fixade och grejade, och varde mer förvaring.

Sen måste inte mina förändringar ske omedelbums. Jag kan gärna gå och grunna på dem ett tag, tills jag hittar en riktigt bra lösning. Bordet funderar jag fortfarande på och kommer nog göra det ett tag till. Nu har jag enbart gett exempel på praktiska saker. Men samma typ av process använder jag när det gäller det mesta, relationer med andra, min egen personlighet, jobb, studier mm

Så fungerar jag, och så gillar jag att fungera. Livet är bra, och kan jag göra det bättre tänker jag göra det.

Ett problem är dock att jag kan bli ruskigt irriterad på människor som inte delar min uppfattning. Folk som rycker på axlarna och säger “Har jag haft det så här illa i flera år kan jag ha det så i några år till”. Deras ointresse och ovilja att lösa problemet gör mig enormt frustrerad. Jag har fått lära mig att backa och försöka hålla mina synpunkter för mig själv. Lyckas inte alltid med det dock. Jag inser ju att problemet ligger hos mig, det är jag som blir irriterad. Om de inte lider av det varför ska jag då vara där och gräva. Jag försöker komma ihåg att mitt tempo och mitt intresse inte är det enda.

Fast nu ska jag testa en ommöblering, färga håret och skriva en julklappslista. I mitt liv får jag vara hur precis hur förändringsmanisk jag vill

Positivt?: Stay Positive - The Streets

Dagens frukosttips är havregryns- och rågflingegröt med hallon i.

Rosa och gott

Jag har i helgen påbörjat att se Sagan om ringen filmerna, igen. Förra försöket slutade med att jag somnade någon gång när de där hoberna åt frukost, nu har jag tagit mig ungefär halvvägs. De kämpar och krånglar och ringen är farlig.

Jo, jag kan förstå fascinationen för främmande världar, mystiska varelser och häftiga äventyr. Men, det är ingen livsomvälvande upplevelse och jag tycker fortfarande att grundhistorien är lite för enkel för att riktigt fascinera mig. Det är en värld målad i svart och vitt och jag ser ingen riktig utveckling i det hela. Det är helt acceptabel underhållning, och jag har ju som sagt var inte sett sista filmen ännu.

Men, jag kommer även fortsättningsvis vara socialt obekväm och hävda att jag föredrar Ursula Le Guins och Rowlings världar framför detta. Eller varför inte CS Lewis…

Livläkarens besök av Per Olov Enquist, läst av Torsten Wahlund är riktigt, ruskigt bra.

Jag har haft svårt för cd böcker, föredrar mitt eget läsetempo, men den här boken har fått mig att omvärdera. Julklappstips?

Ibland blir det bara för mycket. För mycket av livet, jag hinner inte med. Det känns som om jag rör mig i sirap, jag som är van vid att ligga tio steg före allt, ser allting glida mig ur händerna. Kontrollfreak och med en släng av dramaqueen kvider jag att jag inte hinner, orkar med.

Nu har jag dragit i bromsen, ska försöka komma ikapp, synka mig själv med övriga världen. Göra ordningsamma göralistor, beta av dem. Varva ner, ta det lugnt. Få tid att tänka och reflektera och inte bara rusa med i tempot som inte är mitt.

Coola morsan påpekade mycket riktigt att snart vänder det. Det är en stor tröst för mig, eftersom det bara är att inse att jag inte klarar den här tiden på året, november-december.

Jag tror att den här med tentapluggandet och allt annat skulle ha fått helt andra proportioner om jag varit mer mig själv. Nu känner jag att det är så sabla tungt och mörkt att jag har svårt att hitta energin för att fixa saker och ting. Tidigare år har jag som sagt var glatt gått in i väggen och fattat en massa dåliga beslut så här års. .

Dagsljuslampan har använts i år, men den hjälper inte. Eftersom jag tyvärr inte långre har råd att resa bort över jul nyår måste jag fixa det här på något sätt. Till nästa höst får rejäl ljusterapi sättas in, jag tycker inte om att gå till läkare, men måste övervinna det här på något sätt. Det vore ju trist om jag skrämde bort alla runt omkring mig.

Jag har fastnat lite kring begreppet epigoner. Det ramlade över mig när jag läste om gamla greker, de jag läste om var i slutet av den grekiska storhetstiden. De kom inte fram till några nya stora vetenskapliga tankar och ideer utan kommenterade och sammanfattade det som tidigare gjorts och sagts.

Det slog mig då att det är där vi är i dag. De stora framstegens tid är förbi för den här gången, vi rullar på i samma spår utan att egentligen göra något nytt. Vi bara återupprepar det som redan gjorts. Finpolerar, justerar och modifierar lite.

Jag tror att det avspeglas i vårt sätt att se på livet och framtiden. Vi är i nerförsbacken och kan inte se nästa krön utan kan bara trampa på framåt i samma spår.

fr wikipedia; Inom vetenskap, konst och litteratur används namnet epigoner om dem, vilka, i saknad av mera framstående originalitet, fullföljer den riktning, som angivits av stora föregångare.

Mammon nu: Janis Joplin - Mercedez Benz

Jag tycker inte alls om lucia.

Lucia för mig är att tvingas sjunga trista andrastämmor, brumma lågt till Gläns över sjö och strand. Alltid gå längst bak i lucia tåget som ett stort vitt tält, för att man är längst av tärnorna och för att mamma köpt en rejäl vuxensärk; att växa i måntro, trodde hon att jag skulle växa till Hulk Hogan storlek?. Sen någongång när man nästan svimmat av tristess tvingas man spela flöjt, en alldeles intetsägande visa som man redan spelat 100 gånger förut och som man kan i sömnen. Minst lika tråkig att lyssna på som att spela, ointresserade skolelever gäspar. Som flöjtbarn fick man aldrig vara tomte eller pepparkaksgubbe utan alltid alltid vara tärna med stickigt glitter i håret, glitter runt den inte helt vidjesmala midjan och fult elljus i handen. Jag avskydde det varje år. Revolterade mot mycket, men ställde upp på luciaspektaklet av lojaltitet med resten av flöjtspelarna.

Hörde att brorsonen redan börjat sin luciarevolt på dagis. Han skrek ilsket när tomtemössan kom fram “Jag ska vara lucia!”.
Heja! Tids nog kommer han få alla konventioner och krav inpräntade i sig, tills dess kan han väl få vara lucia.

På min eminenta länklista har det dykt upp en nykomling, 404.
Check it out

För miljardte gången i mitt liv återupptäcker jag varför jag måste skriva.

När jag skriver tvingas jag att formulera mig, att se i vitögat vad jag egentligen menar. När jag gör annat, går runt och tänker och försöker formulera vad som är fel och trasigt, händer det ingenting. Jag tar bara samma varv runt, runt, runt.

När jag däremot plitar ner några korta rader om vad som är fel, då får jag den distansen jag behöver och får fason på mig själv.

Efter att ha skrivit och läst föregående inlägg så inser jag ganska klart och tydligt att jag återigen låter gamla fegmonstret ta över. Jag tänker inte låta det vinna, jag tänker heller inte ändra på mig.

Rädslan handlar väl om det.
Men hade jag inte bestämt mig?
Jag ska inte låta rädslorna styra.

Lite sen som vanligt, men den här listan var kul att göra.

Are you male or female: - Hjärter dam
Describe yourself: - Från himlen sänt
How do some people feel about you: - Varför är du så tyst
How do you feel about yourself: - Suverän
Describe your ex boyfriend: - Alla har fel(igen)
Describe where you want to be: - En perfekt värld
Describe what you want to be: - Elvis Presley för en dag
Describe what you want: - Alla vill till himlen
Describe how you live: - En vacker död stad
Describe how you love: - Pang bom krasch
Share a few words of wisdom: - Ståaldrigstill

Btw, Thåström.

Det finns en vetenskaplig förklaring till galenskaperna.

blogsome är nere ofta ofta nuförtiden

bättrar det sig inte måste jag packa mitt pick och pack och flytta. Hoppas kunna hitta ett ställe där jag och mina tankar kommer trivas. Kommer det gå att ta med sig gammalt, eller måste jag börja om helt på nytt?

Blogflytt ger mig större nojor än flytt från staden, nästan.

Ibland vill jag bara flytta härifrån, bort från rusningstrafik, hänsynslösa människor som knuffas och trängs, plask och gråa hus med alltför få träd emellan.

Imorse drabbades jag oväntat, i rusningen, av en liten kärleksattack till stockholm. Älskar tempot, mängden av människor och mitt i allt; världens sötaste tant med tuff mössa, käpp och dragväska. Vanligtvis sura morgonpendlare gullade, släppte fram och hjälpte till.

Man måste tydligen öva på det mesta, för att bli bra.

Idag har jag övat på att vara med barn. Det var jag inte så bra på.
Mina p-piller spökar lite med mig ibland, glömde bort att jag inte ska ta dem på morgonen utan vänta till kvällen. Därför har jag fram tills nu brottats med morgonillamående. Inte så lattjo, men klarade både föreläsning och tunnelbana/bussresa utan att kräkas på någon. Hade en liten pressbyråpåse beredd, utifall att. Bättre än att kräkas i mössan.

Så mina p-piller har dubbeleffekt, de både hindrar mig att bli gravid samtidigt som jag med jämna mellanrum påminns om att jag inte vill vara det.

Däremot så tror jag väldigt mycket på att öva på att bli gravid. Mycket roligare

Dag två i frukt och grönsakssatsningen. Grape till frukost, äpplen och mandariner i väskan och det vete tusan om jag inte känner mig lite piggare.

1950-talet
En bonde åker till torget i staden och säljer potatis och grönsaker för 20 kr. Hans kostnader för produktion av grönsakerna var 4/5 av försäljningspriset.
Hur stor blev vinsten?

1960-talet
En bonde åker till torget i staden och säljer potatis och grönsaker för 20 kr. Hans kostnad för produktion av grönsakerna var 16 kr.
Hur stor blev vinsten?

1970-talet
En bonde säljer potatis och grönsaker på torget i staden. Delmängden produktionskostnad är 16 och delmängden vinst är 4.
Hur stor är mängden försäljningspris?
Svara genom att fylla i på tallinjen nedan.

1980-talet
En bonde säljer potatis och grönsaker på torget i staden för 20 kr som har kostat 16 kr att producera.
Stryk under ordet potatis och diskutera med din bänkkamrat.

1990-talet
En bonde säljer potatis och grönsaker på torget i staden och gör en vinst på 4 kr.
Förhandla i klassen hur överskottet ska användas.

Texten är snodd från ett papper som råkat komma i mina ägor, författare okänd

Nu är jag trött på förkylningar och trötthet. Något måste göras.

Stora frukt och grönsakssatsningen börjar nu. Jag har fyllt fruktskålen och grönsakslådan. En massa fruktominer borde få ordning på mig. Den här onda spiralen med, dålig ork - orkar inte träna och äta ordentligt - ännu sämre ork, måste brytas.

Dessutom är det vansinnigt gott, speciellt med grape till frukost.

The hardest to learn was the least complicated
(Least complicated - Indigo girls)

… tänkte jag och såg till att dagen fortsatte i samma misära stil.

Fortfarande ap-trött och med en dunder huvudvärk åt jag ett gäng mandariner och ryckte mig i kragen. På med ridkläder, säkerhetsväst och hela konkarongen. (I säkerhetsväst, ser jag ut som en gravid Quasiomodo, något för ridklädsfeschisterna?)

Stressar lite till tvärbanan, och, ramlar, handlöst och tungt på en lömskta hal och grusig trottoarkant. Jag är inte så bra på snabba manövrar, ännu sämre med säkerhetsvästen på. En gammal klassisk skrubbsårsskada med trasiga byxor, skrubbat och söndrigt knä. Jahaja.

Men, se det hela positivt. Hästen slängde inte av mig. Nu står valet mellan nya ridbyxor och en stor lapp på knäet. Plånboken får nog bestämma. Dessutom blir det ju ursnyggt med ett stort rött hjärta på ena knäet, eller kanske ett tufft hästhuvud.

Det är ju ändå en världslig sak, snart får jag ju sova.

Har perioder med sömnproblem. Klarar mig ganska länge på omkring 5 timmar per natt, men nu har det krypit ner därunder och det börjar bli jobbigt. Lyckades aldrig komma i säng igår. Någon gång somnade jag till, bara för att vakna 5 minuter senare, det kändes som det i alla fall.

HDD-HDD-HDD!

Byggjobbare är sadister. De har en massa relativt tysta aktiviteter som de pillar med under dagen. Men det ljudligaste och jävligaste, som när de försöker borra sig igenom berget bredvit mitt hus, det gör man tydligen först. Åt frukost, låg och läste ett tag, det blev tyst och ett sömntåg passerade. Nuså, nu kan jag somna om och fortfarande få några extra timmar.

HDD-HDD-HDD!

Amen, vafan! Har de satt upp spionkamera? Är de i maskopi med min mamma? ( som tycker att jag ska sova på nätterna och stiga upp arla tidigt)

Gick upp, mildrade surheten med mer prat med k, kaffe och frukost. Svor lite över att blogsome dött och jag inte kunde blogga av mig huvudvärken och tröttheten.

Började snegla mot sängen. Byggjobbarna pysslade runt som byggare bob och körde maskiner fram och tillbaks. Ingen närmade sig helvetesborren.
Lägger mig ner, somnar in.

HDD-HDD-HDD!

Så här sitter jag nu. Trött som få och har inte fått något vettigt ur den här dagen. Jag har gett upp. Sömn är tydligen inte menat för mig.

Mina skumma hårklippningsdrömmar fortsätter. Jag har gått från kortklippt till hockeyfrilla, och nu till… Prins Valiant page. Rejält ful med en liten lock i luggen.

Vet inte vad jag ska tro, men något verkar ju bli bättre, för varje dröm får jag ju behålla lite mer hår.

Min hjärna är något skumt som jag förmodligen kommer ägna resten av livet åt att försöka bli klok på

bild från Torbjorns tegneserieguide

Jag vet att det är många som kämpar med olika grader av anorexi, bulimi mm

Mitt sätt att försöka hålla mig på rätt spår är att försöka klå galenskapen med intelligensen, använda förnuft och kunskap. Jag vet inte om det är rätt sätt, har aldrig gått i behandling. Men när jag vet att jag inte blir fet av t ex. ett äpple, då vet jag det och kan äta det.

I början tog det emot, åt ju nästan ingenting under en period och det var otäckt otäckt att börja äta igen. Det gick överstyr också en period, tappade greppet och åt för mycket. Men, jag har långsamt och under en lång period börjat hitta en mängd mat som fungerar, fungerar även utan totalkontroll och jag har framförallt börjat tycka om mig själv igen.

När jag läser runt på olika bloggar och läser om tjejer som inte äter och killar som deppar över övervikt (ser det ut på det sättet eller har jag bara råkat hamna på just de bloggarna?) blir jag ledsen.

Det är ju så förtvivlat frustererande att se hur hårda, elaka och granskande ögon vi vänder mot oss själva. Andra människor älskar och accepterar vi utan att använda de ögonen. Tänk vad mycket tid vi slänger bort på att tycka illa om oss själva.

krånglar med en ny template, innan jag fått ordning på saker och ting kommer det se rörigt ut ett tag.
Håll ut

Ah, ännu en helg då jag pluggat ungefär en tiondel av det jag borde. Jag är rejält trött på min dåliga självdisciplin. Men, men, jag har ju klarat alla andra kurser den här terminen så jag överlever en ynka omtenta.

Helgen har ändå varit bra. En massa vila och ännu mer vila. Jag känner mig för en gångs skull redo att tackla en ny vecka

… denna poker hysteri.

När jag för en gångs skull ska ha en lugn och fin hemmakväll med tv. Då är tablån nedlusad med poker. Ok, det kanske är kul att spela, ibland. Men på tv?

poker-tv

Tur för mig är att jag har DVD och en alldeles sprillans box med Audrey Hepburn

Vad är mina i-landsproblem och fjantiga nojor jämfört med hur de har det som mår riktigt dåligt?

De som verkligen kämpar med sina demoner och till slut inte orkar. Det var länge, länge sedan jag var i närheten av att må så dåligt att jag inte såg någon utväg. Jag blir ledsen och berörd av M Dubois bortgång, och av alla andra självmord. Ledsen, för att de inte såg någon annan utväg och för att inte hjälp nådde fram.

Efter senaste veckans emotionella berg och dalbana är det nu lugnt. Jag känner mig lite matt i själen, ungefär som man kan känna sig sliten i kroppen efter en rejäl influensa. Harmonin verkar dock ha infunnit sig för att stanna ett tag.

En hel helg hemma, utan besök, kalas eller andra aktiviteter är precis vad jag behöver. Jag älskar mina vänner men i mig ryms det en ensamvarg som behöver en massa tid för sig själv för att hinna i kapp.

Jag är oftast intelligent och snabbtänkt (här dräller det av självdistans;) Men när det gäller mina känslor och mitt eget välmående är jag dum och trögfattad. Jag fattar sällan att jag behöver en paus och vila förrän jag sprungit in i väggen, igenom den och säckat ihop bakom.

Nu sitter jag här, i en varm och småstökig lägenhet. Pluggböckerna är framme, katten saboterar mina papperstravar och stereon är på hög volym. Neil Young. Livet är inte dumt alls

Skört just nu: A man needs a maid - Neil Young

En av mina favoritbloggar tar upp herr Green idag. Välskrivet och kunnigt!

När jag stöter på homofober och hamnar i diskussion med dem försöker jag få dem att förklara vad det är som de har något emot. För att undvika icke konstruktiva gräl försöker jag få dem att helt enkelt få mig att förstå vad som är fel. Det lyckas aldrig. Vi brukar fastna ungefär här:

Kärleken? Kärlek mellan två människor kan ju aldrig vara fel? De flesta med homofobiska åsikter håller med, det är inte kärleken i sig det hänger på.

Då brukar vi hamna vid sexet. Men, säger då jag. Bryr du dig om vad dina grannar gör i sängkammaren? Eller arbetskamraterna? Näe, brukar svaret vara. Men snabbt brukar en fortsatt invändning komma, det är ju onaturligt!

Hm. För det första är vi nog få som är helt “naturliga” i sängkammaren. Vi släpar ditt diverse preventivmedel, hjälpmedel och hittar på allt möjligt. Skulle man kika igenom aktiviteten i svenska sängkammare sker det nog mest en massa “onaturligt”. Det enkla sexet enbart för barnalstrande ligger inte i topp.

Dessutom, hur klassar vi naturligt? Det som finns i naturen? Är det den trista forskningen vi ska lite på istället för våra egna hjärnor, så är det så att homosexualitet finns. Även naturligt, i naturen.

Näe, kära homofober. Varken religiösa eller vetenskapliga tegelstenar biter på mig. Tänk istället på vad som är viktigt. Att folk älskar och känner sig älskade och det har ingenting med sexualitet att göra.

… från kanten på det hål av mörker jag besökte kort i går. Lite jobbigt, men det gick att hålla schack någorlunda.

Efter att ha länsat chokladkalendern och förlikat mig med det eländiga tv-utbudet kom jag på medicinen att påbörja en ny stickning. Lagom distraherande för hjärnan, och sakta vände humöret uppåt. Skönt.

Dessutom blir det en rackarns snygg halsduk. Kolla in det lila garnet nedan

Äh. Who am I kidding?

Inte en enda jävla chokladbit finns kvar…

För att straffa mig själv för att jag mår som jag gör, så gjorde jag det ondaste jag kunde komma på (eller snarare det som låg närmast till hands och gav mest choklad för minst insats).

Jag åt upp chokladbitarna för den 2:a och den 3:e.

Ha!

Där fick jag. Eller nåt.

Idag är en dålig dag. En sådan där dag då jag inte vill gå upp ur sängen eller ut ur lägenheten. Vill inte träffa någon, vill inte göra något. Det enda jag vill är att gå och lägga mig och sova i hundra år tills jag fått ett annat liv. Ett liv där jag känner mig nöjd, trygg och i balans. Jag saknar min vanliga harmoni.

Var kom det här ifrån? Jag var ju någon annan, någon annanstans. Välkommen alternativa personlighet.

Pms. Vinterplågor. Mörkertrött. Evig förkylning. Nojor, smärtor och skit.

Fan.

Oh stora gudinna! Giv mig styrka, prozac eller vilken jävla drog som helst!

Idag är det julkalenderdag. Det där knepet man tar till i december för att få barnen att orka upp på morgonen sista tiden innan jul.

Kan de inte fixa en åt oss vuxna också?

Jag har en chokladkalender, men den där ynka lilla chokladbiten gör mig snarare mer sur och sugen på mer choklad och den räcker knappast till att lura upp mig ur sängen.

Näe, ge mig en kalender fylld med riktigt lockande saker. Lindtchoklad, nybakatbröd, bra tidning, gott kaffe och en massa spännande små överraskningar. Decembermorgnarna skulle kanske få lite push och draghjälp då.

Igår hade jag en några sekunders längtan tillbaks. Fick en längtan tillbaks till livet där man är hemma med objektorientering, logiskt tänkande, algoritmer och snygga lösningar. Det varade inte länge.

Idag var jag ute i verkligheten och fick återigen bekräftelse på att mitt val är rätt.

Jag har valt ett yrke där man arbetar med individer som tycker man är gammal, helt fläng och tror att man är ute efter dem personligen. Där det inte finns vettiga arbetsplatser, man får 5 minuter på att andas, ladda om, gå på toa och släpa sitt arbetsmaterial till en annan del av arbetsplatsen. Där man köper sitt kaffe själv, aldrig bjuds på dyra konferensresor och oftast inte hinner mer än att hojta hej till kollegorna.

Men rackarns vad kul det är! Det man gör betyder något och man arbetar med människor som faktiskt är engagerade och bryr sig om det de jobbar med. De värden som prioriteras är de värden som i mina ögon är de viktiga.

Jupps, ska bara se till att få den däringa examen.

Jag är en usel bloggare nuförtiden.

Har spridda tankar och funderingar, som har lite svårt att hamna på pränt. De hamnar oftast som oavslutade utkast i mobilen eller på min mempad. Vet inte om det är november som får mig att skrivkrampa. Kärleken. Eller att jag inte är helt anonym här längre.

Fegmonstret har fått lite kontroll igen. Hursomhelst så får det svaja ett tag.

Därför blev jag alldeles förskräckt när jag såg min statistik för idag. Mängder med besökare helt plötsligt!?! Hilfe!

Inte nu hörni! Här skrivs det ovanligt ointressant och uselt.

Nu blev det ytterligare ett sådant där ofokuserat inlägg som riskerar att hamna i drafthögen.

Bäst att trycka på publish fort innan jag tänker efter.

Idag har jag varit arg arg arg.

Jag har varit arg för att det är stökigt hemma. Arg för att katten skrek och bråkade när jag behövde koncentrera mig. Arg för att det inte fanns några goda mackor i fiket på plugget. (Näe, kanelbulle är inget alternativ dumma tant, jag behöver inga högre blodsockerkurvor). Arg för att mina klasskamrater (läs: en klasskamrat) var dum i huvudet. Arg för att läraren inte fattade att alla fattade förutom han som inte fattade. Arg för att väskan var tung och jag höll på att halka överallt. Arg för att jag ska jobba imorgon, som vanligt med obefintliga instruktioner.

Sen tränade jag.

Ah!

Älskade endorfiner.

Nu är jag glad glad igen.

hela världen verkar såga thåströms nya, och, jovisst kanske inte alla låtarna borde hamnat på den färdiga skivan. Men, jag gillar ändå en del låtar, och sen är det ju kul med lite skört och utlämnande. och så är det ju min gamla idol. Han kommer undan med det mesta

spelas: När muren föll - Thåström.

Lite (understatement) uttråkad fortsätter jag på mina slöjdfunderingar. Jag tänker på alla alster man gjorde, släpade hem och gav bort.

Undrar vilket som var mitt värsta.

i) En liten vit stickad orm, med så pösiga maskor att man mest såg stoppningen.

ii) Det broderade örngottet med en skorpion på. Min färg på tråden tog slut 4 gånger så skorpionen såg mer ut som en kameleont, skiftade vackert från rosa, vitt, rostrött till svart.

iii) Marsvinsbur som mina föräldrar som tur var stoppade mig från att stoppa in marsvinet i. Det stackars djuret skulle ha dött av alla spikar och ståltrådskanter som stack ut.

iv) Den stickade t-shirten, som blev för liten och var hudfärgad, vilket gjorde att jag såg ut som en naken, knubbig korv i den.

v) Den svarvade röda ljusstaken som bara stod upp om man lutade den mot något.

Ni, då. Har ni något värsta slöjdminne?

Vad håller jag på med och varför? Måste jag verkligen lära mig sådant här? Jag är så uttråkad så att ögonen blöder och jag bara vill kräkas när jag ser mina lärare.

Hur ska jag någonsin kunna inspirera stackars tonåringar till att inte bara klara detta, utan eventuellt, kanske någon gång ibland tycka att det är kul.

Jag har inget klätterträd att drömma under, ratar kattens, men drömmer mig bort till ett annat ämnesval. Träslöjd var buskul i skolan. Det måste vara jättekul att vara träslöjdslärare. Vassa verktyg och stora farliga maskiner ihop med elever är ju åtminstone spännande.

Tänk att få gå runt bland eleverna, granska deras alster och säga: “Näe, du måste nog använda rubanken lite till!”
Eller vad nu träslöjdslärare säger.

känner mig ganska ointressant just nu.

pluggar pluggar pluggar
trista gubbar med skägg. fast det vet man inte om de hade. man vet egentligen ingenting, vet inte ens om de fanns. om de var gubbar eller om andra gubbar hittat på dem. tråkiga är de, men viktiga, om de nu fanns. hittade dock en kvinna också, det verkar lite mer säkert att hon fanns, för henne mördade de. gubbarna alltså.

mörker mörker mörker
det är november, mörkt, förkylt och trött. efter att jag avverkat punkterna ovan vill jag bara sova. vänta på ljusare tider och mer inspiration och energi.

Inatt slog den till igen, ofrivilligt-klippta-hår-drömmen. Fast den här gången hade den en obehaglig twist.

Jag hade fått en hockeyfrilla, som dessutom såg väldigt lurvig ut ovanpå. Mitt hår såg ut som en brun Davy Crockett mössa, utan ränderna.

Mina periodvisa sömnproblem verkar ha slagit till igen. Det känns inte så jättebra när jag har dubbelt av trista föreläsningar och sedan ska vara pigg och glad för att ta emot det efterlängtade paketet. Det från SJ.

Dagen får väl börja med den där extra-super-starka latten igen. Nu ska jag försöka sminka mig pigg, kan ju kanske lura någon.

Sneglar avundsjukt på katten som rullat ihop sig på soffan, skulle också vilja ligga där resten av dagen.

Värdelöst vetande jag uppsnappade idag.

Vi har ju som bekant det gyllene snittet, som ganska många saker har fått sin form av. Tändsticksaskar, kreditkort, mm mm.

Vår föreläsare informerade oss idag om att någon galen forskare på 60 talet gjorde en skum undersökning för att hitta de perfekta kvinnorna. Han mätte en mängd kvinnors längd, samt hur högt upp deras navel satt. Utifrån de två måtten ansåg han sig sen kunna bestämma vilka kvinnor som var perfekta. Dessa två mått skulle enligt hans mening motsvara det gyllene snittets förhållande, vilket avrundat är 0,618.

Tydligen var det de irländska kvinnorna som var de mest perfekta enligt den här snillrike mannens beräkningar.

Så, om ni nu trodde att ni gjort er fria från alla komplex är det bara att plocka fram måttbandet och mäta hur perfekta ni egentligen är

Obs! Allt detta är baserat på hörsägen och jag tar inget som helst ansvar för sanningshalten i denna historia.

Just nu är jag en sucker för lyckliga slut, som det här.

Jag vill leva i en värld där kärleken segrar.

Näe, jag åkte dit i år igen.

Fan. Novembermonstret verkar vinna. Vädret och mörkret suger verkligen. Satt och pluggade med ugnen på högsta värme och ugnsluckan öppen bara för att inte skallra för mycket med tänderna. (Katten är på semester så det var ingen risk för helstekt katt).

Det är så svårt att motivera sig att komma ut och igång när mörkret suger fast i en så här. Jag försöker knarka dagsljuslampa för fullt, men det verkar inte riktigt bita. Har skrivit flera blogginlägg, som aldrig kommer publiceras. Kan inte fokusera och fästa tankarna ordentligt så det blir bara skit.

ääääerghsh.
(trött ljud som betyder skärp dig och kom igång nu)

förresten

Fröding hade det inte så jävla kul han heller.

~~~~~~

Gråbergssång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Gustaf Fröding Ur Efterskörd

Funderar lite på pengar och dess värde.

När jag var 19 åkte jag till London och brände glatt över 8 000 kronor. När jag var 16 gjorde jag något liknande, tror det var minst 7000 som försvann då. Den här resan gjorde ett rejält hål i ekonomin, men jag var givetvis inte någonstans i närheten av de summorna.

På flyget hem satt jag bredvid några tjejer i runt 20. Den ena summerade hur mycket hon gjort av med, 11 000. Klart i klass med en yngre mig.

Som en gammal klok överlevare ville jag skrocka: Passa på och njut tjejer för ni blir inte rikare än så här!

Det känns lite så. Även om man blir äldre och förhoppningsvis kommer tjäna mer pengar så ökar omkostnaderna, förnuftet och planeringsviljan, så man förhåller sig annorlunda till pengar. Nu är det lägenhet och andra vuxna planeringsgrejer som ska passas in i budgeten. Jag skulle gärna bränna 11 000 på shopping, men om jag fick de pengarna så skulle jag förmodligen lägga dem på ett körkort, hälsa på vännner, spara eller något annat mer förnuftigt än skor, kläder och skivor.

Prioriteringarna har ändras, och jag känner mig faktiskt ganska nöjd med det. Mer vuxenpoäng till mig

Bra födelsedagar innehåller:

En lillasyster som kommer förbi med sushi och kanelbullar.

Massa grattissamtal och sms från vänner och familj.

Tvätttid, nåja kanske inte nödvändigt.

Jag såg nog trött ut i morse. När jag köpte min vanliga latte tittade damen på mig och frågade hur stark hon skulle göra den. stark.

Jag har tagit mig igenom födelesdagen (näddå, den gick inte att stoppa i år heller) trött trött i kroppen men vansinnigt lycklig i själen.

London har varit toppen.

Vi anlände i torsdags mitt i tändandet av julbelysningen. Det var supersent, men när chauffören annonserade att vi inte kommer stanna vid de tre nästa stoppen för att de tänder belysningen piggnade vi till. Bussen gled tyst nerför Regent Street och det var jättevackert.

Sitter med dagsljuslampan på och försöker fejka igång en pigghet som jag behöver. Idag kommer det bli en ganska lång dag, med många punkter på göralistan och ikväll flygs det till London.

Det ska bli underbart med avbrott från novembertristessen här hemma. Planerar besök till favoritbutiker och ställen. England och London har verkligen en speciell plats i mitt hjärta, det känns lite som att åka hem.

Fri	Sat	Sun
PM Light Rain/Wind	Partly Cloudy	Partly Cloudy
High 17 Low 8	High 12 Low 3	High 11 Low 3

Londonväder från yahoo

Idag leker katten och jag Jurassic Park.

Med gardinerna fördragna mot novembertristessen är det lätt att tolka grävskopan utanför som en T-rex.
Katten har tagit på sig rollen som Den store beige jägaren, och snor runt, lägger öronen bakåt, gör konstiga språng och försöker se farlig ut. Jag försöker att inte skratta, ett beige fluff med hängmage ser sällan farligt ut.

Man ska aldrig skratta åt Den store beige jägaren, det kan säkert straffa sig med ett bakhåll bakom soffan.

Busigt och skojigt värre med en tokig katt.

Förut:
Så var utseendet väldigt centralt i mitt liv. Jag tänkte på allt jag åt, tränade ofta ofta ofta. Var väldigt petig med kläder och frisyr. Det hände ganska ofta att jag hade dagar då jag helt enkelt inte gick hemifrån, för jag kunde inte uppnå rätt grad av perfektionism. Jo, det var en härlig röra av anorexi, bulimi och träningsanorexi.

Sen:
Det är jobbigt att må så dåligt. Så jag lyckades nå en punkt då jag sket i allt. Klädde mig lite hur som helst, i vad som helst som gjorde mig glad. Åt vad som helst, och vägrade motionera. För mig betydde motion och grönsaker att jag var tvungen att börja tänka på hälsan = då blir jag sjuk.

Det fungerade sådär bra. Ganska bra till en början, men någonstans efter 25 började det tränga igenom att jag inte var helt nöjd med de där extra kilona runt magen. Och det där roliga klä-mig-hur-jag-vill hade förbytts till klä-mig-i det-som-döljer.

Nu:
En massa tänkt, funderat och bearbetat har jag nu äntligen kommit fram till en mix som fungerar (ta i allt trä som fälldes i gudrun). Jag försöker göra det jag vill och mår bra av. Jag tränar, för att jag tycker det är kul och mår bra av det. Vill jag inte så slipper jag, och den dag jag får ångest av att inte träna åker stora varningsflaggan fram. Jag äter det jag mår bra av, oftast nyttigt och gott. Men det kan slinka ner både godis, pizza och annat. Samma sak där, så länge jag fortfarande kan äta sådant utan att få ångest och skumma tankar är jag på rätt sida.

Nu har jag lyckats skilja på själva agerandet och syftet. Att träna, äta hälsosamt kan vara något bra. OM jag gör det för att jag mår bra och vill. Att ligga hemma på soffan och peta i mig godis kan också vara bra. OM jag gör det för att jag vill.

Låter säkert ganska banalt och ointressant, men det har inte varit en spikrak resa utan många återfall på vägen. Det har tagit en herrans många år att få ordning på huvudet.

Ett av “bevisen” för att det funkar är att jag för en gångs skull mår bra, har gått ner några kilo utan att banta eller panikträna. Det syns på vågen och det syns i spegeln. Förr med sjuka ögon såg jag aldrig en förbättring utan såg bara felen.

perfect: Perfect 10 - The Beautiful South

embryo är tillbaka!

Mardrömmarna har lugnat ner sig. Just nu slipper jag de där jagad-av-människor-som-vill-skada-mig-på-extremt-kreativa-sätt.

Men i morse vaknade jag ännu en gång med hjärtat i halsgropen för att jag drömt att jag råkat klippa mig kort. Den har återkommit ganska ofta på senare tid, med ungefär samma upplägg. Helt plötsligt står jag och stirrar på min spegelbild och inser att jag har snaggat mig ordentligt. Jag gillar ju kort hår egentligen, men vill behålla mitt långa hår ett tag till i alla fall.

Kikade runt lite på nätet efter drömtydning, för skojs skull. Hittade flera horribla sajter, näe tänker inte länka. Där fanns lexikon som berättar att drömmer man om en häst får man ära och rikedom, fåglar betyder kärlek, åska en stor styrka och en karta betyder resa. Döh!

Om frisyerer och hår fanns det inte ett jota.

Nåja, jag får amatör-drömtyda mig själv. Gissar på, ehrm, kontroll?

Det är rörigt nu, mycket att göra och jag har ungefär noll koll på hur jag ska få ihop allting. Att råka klippa sig fastän man inte vill kan väl vara ett uttryck för detta.

Dammar av kalendern, måste ta tag i saker och ting så kanske jag får ordning på drömlivet med.

drömskt bra: Adieu Sweet Bahnhof - The Nits

Första hösten i mitt liv i hus var Halloween stort. Jag hade inte riktigt förstått konceptet med villaområde med barn och grannsämja och var inte helt förberedd på Halloweenanstormningen.

På eftermiddagen ringde det på dörren.

-BUS ELLER GODIS!

Tre små ursöta monster. Jag hajade galoppen och hystade på dem godis.

Några timmar senare ringde det igen.

-BUS ELLER GODIS!

Hm, känner nog igen de där monstrena. Svårt att säga dock när de verkar skyffla runt maskerna mellan varandra.
Sista godiset delades ut, vi vuxna mår ju ändå bättre utan.

Efter ytterligare någon timma ringde det på dörren igen.

-BUS ELLER GODIS!

Den här gången gick definitivt inte att känna igen ungarna. Men att gissa gick ju. De hade gett upp hela utklädnadsidén och helt resolut dragit varsin papperskasse över huvudet, och gjort hål för ögonen.

Jag skrattade gott åt tilltaget, kreativitet bör belönas.

Men, synden straffar sig självt. Det enda godis som fanns kvar var blåvita sockerfria halstabletter och äckliga sega Dietorelle karameller.

Sen ringde det inte på dörren något mer.

~~~

Inför påsken däremot var jag förberedd. Som en god medmänniska hade jag köpt hem blandat smågodis för att utfodra kvarterets barn i utbyte mot hemgjorda pappersbitar med kycklingar på.

Besvikelse. Inte en enda påskgumma dök upp. Jag och sambon tryckte i oss allt godis själva och mumlade något om dagens ungar.

November brukar vara min verkliga lågpunkt i livet varje år.

De flesta av mina tunga perioder i livet har börjat i den här månaden. Skumma tragedier och jobbiga situationer brukar samlas här, eller så är jag bara sämre rustad att klara av livet den här tiden varje år. När galne knarkaren gjorde mig absolutgalen och jag tvingades att flytta var det november. Stalker nummer två gjorde mitt liv outhärdligt en november för flera år sedan. Jag har hoppat diverse utbildningar i mitt liv, i november. Jag har blivit sjukskriven för magsår och elände, i november. Jag har haft stora uppgörelser med familj och eventuella respektive, där jag bara vrålar att jag fått nog. Förra hösten var inte dramatiskt dålig, men en lång och tung väntan på att livet skulle ordna upp sig.

I år är det som sagt var bättre. Men jag börjar ändå känna av vintertyngden, det är mörkt och kallt. Ser man solen får man vara snabb som en vessla om man ska hinna ut innan den försvunnit. Om man inte passar sig fastnar man in en evig trötthet som inte viker förrän i mars.

Jag försöker ju ständigt lära mig av tidigare år (vad är det annars för vits med att bli äldre?) och mota mörkret och tröttheten. I år har jag komponerat ihop en alldeles egen medicinblandning för att göra livet bättre.

Bastunyckeln har hämtats, nu när jag inte har ett badkar finns det inget bättre än en varm bastu för att värma alla kalla muskler och leder. Hurra för min lägenhet som ligger bredvid bastun!

Dagsljuslampan har införskaffats, den är jättebra att sitta och plugga med. Otäckt skarpt och elakt ljus som avslöjar alla begynnande rynkor och skavanker, men skit i snygg när man bara vill vara pigg och lura kroppen att solen visst finns. Fast bara i fantasin.

Bokade redan i augusti in en rolig aktivitet att se fram emot. Nästa helg är jag i London. Det ska shoppas, festas och framförallt umgås med mina fantastiska vänner!

Dessutom duckar jag födelsedagen allt vad jag kan. Allvarligt, efter 30 är det VERKLIGEN inte kul längre. Släkten vimlar av en massa söta små knodds som jag tycker alla kan lägga uppmärksamheten på. Är det för att alla andra också tycker att november suger som de ringer och fikar efter ett stort kalas som jag verkligen inte har lust att anordna? I år löste jag problemet genom att säga till vännerna som vill ha kalas att följa med mig på en konsert, för så tänker jag fira dagen.

Novemberhäxan är rustad till tänderna och tänker vinna i år.

Munter mp3: November Spawned a Monster - Morrissey

Vad skrev jag? att allt är löjligt bra?

aldrig aldrig aldrig säga något sådant utan att banka näven i trä, spotta efter katten och diverse andra skrockgester

Dunderförkylningen slog till, och mina charmpoäng sjönk nog ganska avsevärt. Nu har det värsta bedarrat men lämnat efter sig mig med en ganska ledbruten kropp. Kronisk värk i ryggen och en nacke som är helt obrukbar. När jag ska titta eller göra något vrids hela mig samtidigt, snyggt. Vid minsta felaktiga beröring gör det så ont så jag bara svär.

Ytterligare charmpoäng försvinner när jag går runt och ser lika avslappnad ut som om jag fått en eldgaffel uppkörd samt svär och gnäller…

Well, well

Jag blir sjukt trött på min hjärna ibland. Önskar att den gick att stänga av.

Just nu är allt bra, löjligt harmoniskt, jag måste nypa mig själv i armen titt som tätt.

Vad händer då? Jo, skallen bestämmer att vi tar och balanserar det hela genom att pumpa ut lite skräckscenarion i drömmarna. De senaste nätterna har jag deltagit i diverse Hollywoodliknande Scream historier som att bli jagad av massmördare, deltagit i grova rån och senast nu inatt hade jag en serievåldtäktsman efter mig. Drömmarna är väldigt detaljerade och verklighetstrogna och det känns som om de håller på hela natten.

Livet är bra som sagt, men jag börjar bli less på att vakna med hög puls och hjärtat i halsgropen.

Undrar vad farbror Sigmund skulle ha att säga om detta. Förmodligen något elementärt.

Här där jag bor, söder om söder, är det ganska avslappnat och opretto. Jag har inga problem med att glida ner till affären, videoaffären eller någon av restaurangerna helt naturell. Inte naken alltså, utan osminkad och i de kläder jag råkar ha på mig.

Häromkvällen dök det upp två rejält utomsocknes i kön i videobutiken.
Han: Bakåtslickad frisyr, dyr kostym och skjorta. Sneglade på oss lokalbor och godissortimentet.
Hon: Uppiffad för Stureplan, långt svallande blonderat hår, sminkad som sjutton och fusk(?)päls.

Det ringer på hennes mobil.
- Ja, vi har hamnat i en kiosk i Ååårsta för att köpa Redbull. Ja, fattar du? fniss.

Av konversationen framgick det att det tydligen var riktigt spännande att slumma här. Jag fick låtsas läsa väldigt koncentrerat på baksidan av DVD’n för att inte garva högt.

Vem vet, nästa helg kanske det vågade paret är riktigt modiga och beger sig ända till Farsta eller något annat exotiskt ställe.

Precis som alla andra är jag helt tagen av FC Z. Jag gillar vanligtvis inte vare sig dokusåpor eller fotboll, men den här dokusåpan gick rätt in i mitt hjärta. Killarna är så suveränt modiga och fina. Tores kommentarer i programmet är så bra, han hasplar inte bara ur sig något utan tänker till och säger något klokt. Killen bloggar givetvis också, hoppas på läsvärdhet där med.

Det som gör att det här är så bra är givetvis deltagarna. De har antagit en personlig utmaning och ger sig in i en värld som är främmande för dem där de hela tiden utsätts för tuffa situationer. De är ständiga vinnare.

Jag tycker själv att det är väldigt viktigt att hela tiden försöka utvecklas, inte låsa mig och framförallt inte ge efter för mina rädslor. Att då se Matti överkomma sin höjdrädsla och hoppa från 7 m svikten är helt makalöst. Vad är mina egna rädslor och fobier jämfört med detta?

Livet har gått i 180, minst.

Skrivit tenta, varit social, varit i skolan, fått tillbaks tenta, städat, handlat, varit ännu mer social och gud vet vad. Lovat bort mig på alldeles för mycket. I ren stress åkte jag dessutom till Universitetet i ett huj, bara för att upptäcka att det inte alls var någon föreläsning utan den hade redan varit, på förmiddagen.

Kroppen börjar säga stopp, dags att varva ner och kanske sova en hel natt.

Yeah, right. Like that will happen.

Med miffilinjalen och passaren rusade jag in i tentasalen, bara 5 minuter sen. Jag hade glömt hur överjävligt Stockholm kan vara i morgonrusningen.

Jag vet inte om det var miffi, passaren eller att jag är så himla smart, men bra gick det. Tror jag. Skrev på det mesta och det kändes som om jag fattade vad jag höll på med.

Däremot så ska jag nog inte tillämpa samma studieteknik framöver, tror inte principen “vila sig i form” till en tenta fungerar jämt.

Man ska aldrig aldrig aldrig tänka ungefär 5 dagar innan en tenta “Det här är ju inte så svårt, det klarar ju jag”

Resultat: Jag ägnar dagarna åt allt annat än studier. Mestadels rosa dagdrömmeri.

Lördagkvällen gick åt till en kalasfylla, lögnen var “Jag ska ta det lugnt ikväll”. Det har ju aldrig misslyckats förut *s*.

Söndagen, en ganska fin baksmälla. Lagom sådär så att jag kände mig straffad för mitt beteende, men den fick mig inte att vilja dö. Tyvärr inte heller att plugga.

Måndag, fick en massa energi och en massa gjort men inget pluggat.

Så, hoppet ligger till underverk under morgondagen.
Jag har redan skrivit in omtentan i kalendern.

Jag är väl ingen större fan av Jönssonligan filmerna. Men jag hade en vän som älskade dem och fick mig att se allihop en regnig sommar. Det finns dock en höjdpunkt i en av dem som jag tänkte på idag.

Mitt under ett inbrott vecklar Dynamit-Harry upp sin matsäck, som Doris skickat med.
Det är en varmkorv i bröd.

Harry suckar lyckligt och säger “Det är kärlek det”

visst är det det

Det finns verkligen olika sorts tid.

Det finns den där försvinnande tiden, när man pratar med någon i telefon och det känns som en liten stund, sen visar det sig att det gått timmar.

Den där ickeexixterande tiden, ofta på morgnar, hamnar jag i ett tidsglapp. Utan att jag fattat hur det gått till har en halvtimma försvunnit i ingenting och jag måste göra alla morgonbestyr på -5 minuter. Ibland tror jag att jag har en hustomte som springer och ställer om mina klockor bara för att ställa till det för mig.

Sedan finns den där tiden som känns oändligt lång, väntantiden. Precis som när man var liten och väntade på julafton, eller nu när man väntar på att något riktigt riktigt roligt ska komma. Det känns som om det där man väntar på aldrig ska komma närmre, för tiden går ju såååå långsamt. Jag försöker hålla koll på den där hustomten så att han inte ska spela mig några nya spratt.

Sådärja, då var det utrett. Nu vet jag hur många vuxenpoäng jag har.

14

Något under medel, men ganska hyfsat. Katten gav tydligen pluspoäng

En regnig lördag tillbringas bäst på hästryggen. Full galopp på snirkliga grusvägar, pigga och glada hästar som bränner på allt de har.

När jag kliver av, hjulbent och alldeles slut i kroppen, är jag ett enda stort leende. I spegeln ser jag ett lyckligt ansikte prickigt av lerstänk.

Alla ni som gnäller över tråkiga liv, ge er ut på något kul! Det är inte mycket som överträffar att fylla kroppen med lite adrenalin och endorfiner.

Skuttar iväg alldeles för tidigt osminkad, bad-hair-day och fullproppad med intelligenta tabletter för att hålla magkramper och ryggvärk i schack.

Zen spelar högt och jag tänker att det är vackert på ett kärvt sätt i skogen. Med ett brett leende knatar jag på bland nästan kala träd och andas in morgondoften.

Under Årsta bron hojtar byggarbetare “Godmorgon fröken!”
Jag hojtar glatt tillbaks och älgar vidare.

Köper kaffe i farten och är nöjd med en bra start på dagen.

När jag läser bloggar fastnar jag oftast för de som jag känner igen mig själv i. Det är jättenyttigt, när man ser någon annan bete sig lika skruvat som en själv är det lättare att se sitt eget beteende med nyputsade glasögon.

När det gäller kärlek och relationer är jag knappast ensam om att ha garden uppe och fäller gärna ut alla taggarna vid minsta osäkerhet.

Men jag vill inte vara den personen längre. Jag vill våga riskera en besvikelse igen. Det måste ändå vara en början, att vilja våga.

Jag hoppas bara att jag kan kontrollera mina reflexer. Reflexer som gör att jag hoppar till, backar och blir lite rädd.

Med tanke på att jag länge haft Nils Ferlins “Av ständig oro” som signaturmelodi hoppas jag att jag kommit en bit på väg.

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.

Alltid när jag tentapluggar förvandlas jag till en kock. Helt plötsligt blir det väldigt viktigt med näring och lagad mat.

Idag serveras det ångkokt lax, med spenat och morötter med potatis här hemma i chatueau nickel.

Undrar bara var den där matlagningsivern gömmer sig alla andra dagar?

Ibland, oftast när jag förhalar tiden tills det är dags att suga tag i pluggandet, skruttar jag runt bland min statistik från statcounter.

Idag är det tydligen en internationell dag. Vanligtvis är det Sverige och någon enstaka stackare från Finland som hittat hit. Idag ser listan ut som så här, Sverige, Finland, Irland, Korea, Belgien, Holland, Spanien, Frankrike, Italien, Australien och USA.

Tvivlar iof på att ni återkommer, men ändå Bienvenue, Willkommen, Welcome!

Tänker konstiga tankar ibland när jag tränar och har mig i gymet.

Folk gör ju verkligen konstiga miner när de tar i och anstränger sig. Det är säkert är deras sex faces man får se. Skrattade lite inombords när jag såg mig omkring.

Sen fick jag syn på mig själv i spegeln, och släppte snabbt den liknelsen.

zen musik: chans - kent

Idag vaknade jag, som vanligt nuförtiden, glad och nöjd Sen började skallen härja lite och pocka på uppmärksamhet med en massa i-lands problem.

Hårddisken är full och eftersom jag knappast tänker sluta utvidga musiksmaken bör detta lösas. En extern hårddisk inskaffas.

Efter gårdagens ridning då jag och stallets största häst testade rodeoskutt insåg jag att det hade känts mindre otäckt med en sådan där säkerhetsväst, snarast möjligast.

Jag är lite småkär i den begagnade zen jag satt klorna i, begagnad men fortfarande en utgift.

Dessutom saknar jag Fat Face, min absoluta favorit klädesaffär. Jag är ingen modeslav utan rör mig oftast avslappnat i hm kläder. Men släpp in mig en Fat Face butik och jag blir helt obehärskad. Mindre än en månad till Londonresan…

Det är kalas att vara student. Men som sagt, bara i-landsproblem, det bästa i livet är ju gratis.

Pratar med vänner och andra fantastiska människor om framtiden, de flesta verkar ha en klar dröm. De vet vad de vill ha, och verkar ha resonabla idéer om hur de ska uppnå det.

Jag har inte så specifika drömmar. Börjar bli lite alltför van vid att livet byter spår och att jag ändrar riktning. Så fort jag trott att jag vet vad jag vill har det skitit sig på det ena eller andra sättet. För att inte bli besviken har jag blivit riktigt bra på att njuta av nuet och att glatt säga att jag tar livet som det kommer.

Idag slog det mig att jag nog fegar. Jag erkänner inte att jag också har drömmar och visioner om hur livet ska bli. Det är bara det att jag inbillar mig att om jag specificerar dem så kommer de automatiskt inte uppnås. Mentalt fäller jag krokben innan jag ens formulerat vad jag vill.

Det är jättebra att jag numera är så duktig på att leva i nuet och njuta av det, men det är nog dags att tänka till lite. Drömma och önska måste man ju tillåta sig att göra.

mental note to self:

aldrig mer tro att jag kan floppa upp i sängen som kajsa b.

resultat:

blåmärke stort som en folkabuss, sexy, not.

Hamnade återigen i resonemang med en vän kring det där med att vara vuxen. När blir man vuxen egentligen?

Man ska nog inte fastna i Eddy Izzard definitionen, dvs att när man är vuxen pressar man ner hela besticklådan i brödrosten, bara för att ingen säger åt en att inte göra det. Fritt parafraserat.

Inte heller räcker det tydligen med att ha passerat 30 och ha köpt en egen lägenhet.

Jag räknades nästan som vuxen ett tag, när jag bodde i hus med den tillhörande mannen, men bara nästan.

Efter separationen petades jag raskt ner i barnhörnan igen. Jag är ju ganska dålig på sådana där klassiska vuxensaker som att öppna räkningar, laga mat och posta brev i tid, så jag trivs väl rätt bra där.

Jag och vännen hamnade till slut på det enda som gäller. Det gäller helt enkelt att skaffa barn. Den dagen man har egna knoddar har man förtjänat sitt vuxencertifikat

Tills dess kommer jag glatt ovuxet skutta runt och bete mig lagom oansvarigt. Jularna kommer tillbringas i tv-soffan med föräldrarna, och den största pakethögen kommer vara min.

Drabbats av lite bloggstockning.

Tänker och funderar en del, men inget som direkt är klart för bloggen, börjar visst fega lite igen.

Men i brist på annat så kommer lite allmänna reflektioner.

Min mor upphör aldrig att förvåna, hon som aldrig köper eller lyssnar på musik har köpt en skiva, Moneybrother. Way to go, mum!

Det är supertrist att det är kallt ute, lyckades inte hitta någon tjusning i utomhuset idag, det var bara rått, kallt och grått. Tur att man har te, en varm katt och en dator fullproppad med nyrippade mp3:or.

Plugget fungerar för en gångs skull, känner mig inte helt du i huvudet. Ganska skönt.

Så livet är så där bra, fast utan en massa hot bloggmaterial.

Jag hade ett underbart samtal med min mormor idag.

Vi pratade om hur vi mår och vad vi gör. Hon är fantastisk, håller igång, träffar folk och hittar på saker. Hon ser inte sin ålder som en ursäkt för att sluta engagera sig. Tvärtom, numera har hon mer tid och hon ser allt som kommer i hennes väg som en möjlighet. Hon förstår verkligen hur jag valt att leva och hur viktigt det är för mig att lägga min energi på saker som gör mig lycklig.

Efter ett tag kom ändå frågan, så där som hon brukar fråga.
-Har du träffat någon hjärtevän då?

Hon formulerar sig bra.

- Njae, sade jag, ingen att presentera för min mormor. Jag är så nöjd med livet just nu så det är faktiskt inte så jätteviktigt.
- Näe, svarade hon, och när du gör det, blir det ju en bra bonus.

Middag ute, några glas vin.
Joddå, där kom den, inviten från loverboy, de var på ett uteställe och skulle jag inte komma dit?

Första känslan vara bara nej, varför det? Fördelen med att det slutade med en massa krångel är att han verkligen tappat all tjusning. Fyllesms imponerar inte.

Så nu är jag hemma, helt ohånglad, men ganska nöjd med mig själv. Jag kanske till och med har skaffat någon slags karaktär på äldre dar

När man snurrar runt, stressad, lite svettig och jagad, då är det lätt att tappa fokus.

Tjejmiddag, träning, tentapanik,pluggträffar, stickjunta och besök hos föräldrar. Sen när sms från senaste sd-dejten dök upp då var det nära härdsmälta. Middag? när sjutton ska jag pressa in den hade han tänkt???

Några djupa andetag, andas lugnt, påminner mig om att det var ju det här jag gjorde för att det var roligt.

Sen, när det lugnat ner sig, kommer jag ju sakna tempot. De där ensamma helgerna kommer alltid igen, då när man sitter själv och undrar varför resten av världen är upptagen.

Idag har jag styggetränat, en annan form av styrketräning…

Apropå diskussionen hos nb om könsroller och dns artikel.

Idag passerade jag en skolgård där två små tjejer lekte bland lövhögarna, eller snarare organiserade.

Den ena tjejen borstar frenetiskt runt löven.
Den andra sitter på en sten och gestikulerar vilt
- Det blir klart fortare om du gör det hörnet först!

Några meter bort spelade killarna fotboll.

Det är väl knappast biologiskt?

Samla på komplimanger var det. Eftersom jag ännu inte skaffat något komplimangalbum hamnar en här.

- Men, du ser ju m y c k e t yngre ut!
- Ja, som typ 28!
Båda nickar överens.

*s* sanningar från elever

Den slöa studenten lyckades vakna 1 minut innan klockan ringde. Gå upp, klä på sig (alla kläder rättvända, hela och rena) äta frukost och ta sig iväg till jobbet i tid.

Jag har till och med lyckats hålla en lektion med bara en aningens MrBean beteende och jag tror inte jag förvirrade de stackars eleverna alltför mycket.

Ler segervisst, det ska nog bli en fröken av mig med

När jag gick i gymnasiet, de första åren, hade jag och en kompis det lite knackigt med kärleken. Det var innan den fulla effekten uppnåtts av att glasögonen bytts ut mot linser och att ett antal kilon försvunnit.

Då, när vi aldrig lyckade få till det med de vi var intresserade av, hade vi en liten pakt eller vad man ska kalla det. Vi bestämde oss för att samla på de fina minnena. Istället för att fokusera på det där ouppnåeliga, den perfekta pojkvännen, fokuserade vi på det vi fick. En komplimang från någon man tyckte om, ett enstaka hångel med någon trevlig etc.

Nu när man tänker tillbaks på det var det inte så dumt tänkt. Just nu känner mig lite svältfödd på positiva saker just nu, hångel och komplimangfritt för närvarande. Jag kanske inte ska följa ~ O ~ i fotspåren och auktionera ut mig själv. Tills den där kärleken behagar infinna sig får jag väl nöja mig med att spara på några fina minnen.

En mig närstående person, som jag tycker väldigt mycket om, kan också göra mig vansinnig med jämna mellanrum. Jag kan vara lite bitsk och agro mellan varven, men jag lever ut mina ilskor ganska fort och för det mesta är jag positiv och entusiastisk. Jag gillar livet och att leva, så jag tänker göra det bästa av det. Mellan moln och skit finns det faktiskt en hel del solsken.

Hon har däremot en helt makalös förmåga att bland etthundraarton positiva saker lyckas snoka rätt på den hundranittonde negativa. Hon har fått en lägenhet i den här sjuka staden, den är ganska stor, nybyggd, inte alltför dyr, ligger högt upp utan insyn och har bra kommunikationer. Helt fantastiskt tycker jag! Min första lägenhet i Stockholm var i samma område, men en etta på 25 kvadrat, nedre botten, med silverfiskar men utan dusch.

Igår hade hon mage att klaga på att det var fel tapeter och började bygga upp det till ett problem. Skulle värden acceptera att hon fick tapetsera om, eller, nej då skulle hon nog få böta. Äh, tyckte jag, det är ju kul att måla om, Gör det!

Herregud, vad hände med att se möjligheter istället för svårigheter i livet? Har vi inte alla fått lära oss att man blir mycket gladare av att se glaset som halvfullt?

I gymnasiet var en av mina bästa vänner exakt likadan. När jag kom instudsande och yrade över att det var härligt höstväder med gula löv som prasslade under fötterna, klagade hon över hur hala de var att cykla på, hur långt det var till nästa sommar eller att hon fått en kastanj i huvudet.

Då, som nu, blir jag upprörd och vevar med armarna och håller någon slags improviserad positivitetsföreläsning. Desperat försöker jag förmedla att det gäller att själv se allt det positiva och inte ta det för givet.

Damnit, kasta inte bort det här livet på gnäll.

Har suttit och gjort morgonrundan bland mina favoritbloggar. Många tankar och funderingar just nu kring bloggångest, folk slutar, pratar om att sluta eller pratar om att andra slutar.

För mig är det ganska enkelt det här. Bloggen är min ventil som jag behöver (annars är det tillbaks till pappersdagboken igen, läckande bläckpennor i sängen).

När folk pratar om mig och vem jag är nämns hela tiden ord som stark och säker. Det stämmer, jag är skittuff och jättestark, tål en massa stryk och går alltid min egen väg, tänker till på vad jag vill och tycker innan jag springer med fårflocken. De som inte tycker om mig tycker nog bara jag är lite dryg och besvärlig, men oftast får jag positiv respons på mitt sätt att vara.

Men, det som händer när man är sån som jag är att man hela tiden bedöms vara den som klarar sig, det är ingen som ringer mig och kollar hur jag mår eller undrar om jag tycker att en stiruation är jobbig.

Exempel:

Igår hamnade jag på en social grej på kvällen där LB’s ex var. Hon dumpade honom för över ett år sedan på ett svinigt sätt, de gemensamma vännerna matchmakade ihop mig och LB, varpå hon fick någon slags ångest attack (?). Så nu är det uppenbarligen synd om henne, jag lämnades till mitt eget öde under gårdagen, ett par personer vågade bara prata med mig när hon inte var i närheten.

En kompis som jag anser(ansåg) vara en mina bästa betedde sig riktigt illa gentemot mig tom. Jag hajar det där med dubbla lojaliteter, men vad fan, först pushas jag ihop med en kille, som jag sen dumpar(dumpas) och sedan får jag skit för det. Men jag tål det. *ler snett* Jag blir arg och tänker sen att de förmår inte bättre. Nästa gång vi träffas påpekar jag nog bara att så länge det här är ett problem undvikar jag hellre det där gänget.

Nå, tillbaks till bloggandet. Det är här det kommer in, min blogg är min plats där jag skriver av mig. Här är jag inte alltid så tuff och osårbar. Här skriver jag om precis det som faller mig in. Lättar på trycket över ilskor, ångestar och funderingar. Ibland tycker folk att jag skriver något intressant, oftast går inläggen förbi okommenterade. Men, det är så det ska vara. I min blogg skrivs det som passar mig, om det sen ibland trillar ur något läsvärt är det bara att säga grattis.

Skulle jag lägga krav på bloggen, att mitt bloggjag skulle ha en speciell yta. Ja, då är jag tillbaks på ruta ett igen och måste hitta en ny kanal. Så länge jag tycker det här är smidigare än dagboken kommer jag vara kvar.

Det är kalas att gå på släktkalas.

Att än en gång beskriva detaljerna i separationen.

Att än en gång få konstaterat att jag inte har vett att klä mig passande för kyrkan.

Att ännu en jävla gång förklara att näe jag är singel, igen, och näe, det går faktiskt alldeles utmärkt, igen.

De enda som hade vett att uppskatta min närvaro var de äldsta och de yngsta.

Mormor pussar och gullar och är glad över att jag är lycklig.

De yngre dreglade och kramades och sen lekte vi med bilar och pratade om viktiga saker som hur man klappar katter. Från och med nu kommer jag alltid hittas i lekhörnan.

Tåg och en mp3 laddad med nostalgi. Undrar om jag stickar fortast till Rammstein eller Thåström?

Men se goddag är ni här?
Är ni verkligen kvar?
men ni har väl inget val.
Det trodde jag aldrig,
Men snälla ingen panik här

för jag har aldrig begärt
att ni ska stå ut med
mina skrik o min värld
Varje dag av mitt liv,

Jag står aldrig still.
varje andetag tar tid.
Ni vet jag har feber,
det fick jag redan som barn.
Måste visa att jag lever,
så därav mitt tjat.

Varje dag av mitt liv…
har min sammetsröst.
Kom och titta på mig,

En äkta gaphals,
jag skriker jävligt högt.
Varje dag av mitt liv…
Stå aldrig still…

Ståaldrigstill - Thåström

Jag har genomlevt mitt livs andra fotbollsmatch, jag försöker lära mig uppskatta det där med 2x45 minuter utan att det händer någonting. Andra människor verkar ju ha så roligt när de tittar, men det krävs nog fler avsnitt av FC Z för att jag ska förstå tjusningen. Eller rejält mycket öl.

Som tur är har jag förstående vänner som tolererar att jag lägger ganska mycket tid på att fika, prata, fundera äver spelarnas utseende/sexuella läggning.

Jag skyller på min uppväxt i en hockeystad och med en tipsextra ritual med föräldrarna som bara ledde till att jag sov middag framför tvn. Jag verkar ha utvecklat en betingad reflex och gäspar direkt efter avspark. Jag menar, inga mål och inga ordentliga tacklingar.

Nikotin är ett sabla gift. Jag var nikotinfri på dagen i 9 månader. Det gick alldeles utmärkt att hålla i schack så länge jag jobbade eller kunde snurra runt i min sommartillvaro med en massa träning och aktiviteter.

Men när jag skulle börja plugga igen var det som att gå in i en vägg. Livet utan nikotin var som att ha utvecklat någon bokstavskombination. Att sitta ner och plugga g i c k bara inte. En normal sysselsättning som att sitta ner och koncentrera sig har blivit helt omöjligt. Jag väntar på att forskarna ska konstatera att om man börjat röka i tidig ålder så förändras den kemiska balansen så att nikotinbehovet integreras i knoppen.

I förra veckan föll jag till föga och gick till kiosken, och nu snusar jag, igen. *suck*. Det är iof samma gamla små godissnusar som vanligt, men det är irriterande att vara så svag.

Jag anammar en kompis filosofi, så länge jag inte får sex får jag nikotin. Summan av lasterna bla bla bla.

Det är alltså kraven det är fel på…

tycker inte om fredagar som inte får vara fredagar, för att någon bestämt att jag skriver en tenta imorgon bitti.

tycker inte om tentor

på lördagar

*surar*

Jag och syster yster pratade om kärlekar igår. Tvätt, kvällsmacka, te och minnenas kavalkad med yster. Inte dumt alls en oktoberkväll.

Hon var förundrad över att jag har så bra kontakt med flera ex. Då kom vi in på att det faktiskt är skillnad mellan ex och ex. Ett av mina som jag var så fantastiskt kär i har jag numera sporadisk mailkontakt med (bor låååångt bort). Det är kul att höra vad som händer i hans liv, han är gift och hon är toppen. Det är verkligen de två. Det var stort när jag var tillsammans med M2, det var absolut passion, långa kärleksbrev och vi trodde att det var vi 4 ever. Men jag har aldrig haft problem att acceptera att jag inte var den stora kärleken i hans liv utan att han nu upplever något som är fantastiskt mycket större och viktigare. Mina lyckönskningar till honom och hans nya har alltid kommit från hjärtat.

Däremot är det en helt annan femma när det kommer till M1. Min allra första kärlek. Jag googlade på hans namn för ett tag sedan och trillade till min förfäran över en vigselannons, eller snarare någon slags “vårt bröllop beskrivning”. Den var så jäkla puttinuttig, beskrev hur de möttes, hur fantastisk och unik deras kärlek var, vilka färger det var på dukningen och det bara vred sig i mig och jag ville kräkas, helt ologiskt. Efter lite läsande förstod jag dock att det inte var min M1 utan någon med samma namn. Puh!

När det gäller honom har jag inte alls lust att inse att han hittat någon som är viktigare än mig. Känslomässigt verkar jag gå direkt tillbaks till tonåren och vilja vara den viktigaste och mest speciella. Urlöjligt.

Det är klart jag egentligen hoppas att killen har träffat någon, jag vill ju inte döma någon till evigt singelliv.

Men en liten röst inom mig säger ändå, bara hon inte är bättre än vad jag är.

Någon bad mig att knåpa ihop en tio-i-topp lista över mina bästa filmer. Det är ju helt omöjligt, nu har jag fått ihop några riktigt bra filmer som man snarare får se som ett axplock ur topp 100. Ju längre man går och tänker på att göra en sådan här lista desto fler kommer man på.

» Alien
» Blade runner
» Delicatessen
» De förlorade barnens stad
» Happiness
» A room with a view
» The Great Gatsby
» Bound
» North By North West
» The Boondock Saints
» Before the rain
» The Ice storm

Hm, fler än tio. omöjligt projekt som sagt.

När man blir alldeles ilsk och frustrerad över att vara hemma, då är det givetvis bättre att fly fäktande. Till gymet.

Idag såg jag en sd snubbe där, som var ganska påhängsen på ett jobbigt sätt på sd. Han tjatade och tjatade om att få mitt telefonnummer eller msn id. Jag vägrade, för ivriga typer gör mig alltid lite skeptisk. Han ser väl ganska bra ut på ett klasiskt ER sätt. Men när jag såg hans beteende idag är jag glad att jag vägrade befatta mig med honom.

Svettiga och energiska mig såg han inte ens åt, inga andra vuxna kvinnor heller för den delen. Däremot gick han och var påhängsen på ett par småtjejer runt 20 och betedde sig rikigt slemmigt. Han är själv runt 40, så det såg ganska patetiskt ut. Varför är han singel måntro?

Mina raggmöjligheter i träningslokal är nog begränsade. Jag är nog lite för osnygg, svettas och har mig. Om jag inte ska ändra om min läggning till att omfatta damer 60+. De söker sig till mig hela tiden, jag gullar med dem, peppar och hjälper med vikter och annat. Som sagt, jag måste verkligen utstråla godhet.

Nu är jag tillbaks i mitt alldeles egna private hell. Ändring krävs, inte en bloggrad förrän här är anständigt.

. . . är jag inte alls nöjd med singellivet här.

Det ser för jävligt ut hemma, det är stökigt, smutsigt och det går inta att hitta någonting. Som singel kan man inte ens hoppas att någon annan har plockat upp, eller tar initiativ till en rejäl städning.

Räkningarna, vad fan, de borde ju betalas. Skit också, måste börja samla in dem från en massa olika håll.

Pappersinsamlingen, burkar och flaskor, allt borde sorteras och ev pantas. Katten? skulle inte du kunna? Nähä.

Vaddå mögel på allt i kylen? Jag hinner ju för guds skull inte ens börja tänka på att äta något innan det dött en högst onaturlig död och börjar ruttna, mögla eller balsamera sig själv. Trodde faktiskt att messmör skulle hålla sig ett tag, går det att äta det under filten? Nope, inte att rekommendera.

Fortsätter jag så här så kommer jag bli rejält smal eftersom det enda ätbara jag har hemma är nutrilett och dessutom kommer katten och jag ha århundradets bästa immunförsvar efter att ha levt i den här soptippen.

Lyckades skaka lite liv i mig med mat, dusch och lite smink. Som tjej kan man alltid försöka sminka sig pigg.

Första intrycket: Söt, sjukt fina ögon, kan man ha sådana där ögonfransar utan mascara? Skrattrynkor

Sen prat och vin. Trevlig och kul kille. Vi pratade om det mesta, jag försökte förklara på vilket sätt jag var svårflirtad, lyckades inte övertyga riktigt, tror jag. Jag ger alltid ett väldigt snällt och gulligt första intryck. Måste jobba på det.

Han var charmigare IRL än via mail, och varför lägger en så söt kille upp så otroligt dåliga bilder?

En massa prat om ditt och datt. Mest datt, från mig. Berättade om några misslyckade sd dejter (bloggmaterial, har bara inte hunnit dit ännu). Han garvade på ungefär de rätta ställena. Vi skrattade mycket, han hade en elakt skruvad humor vilket alltid fungerar på mig. Glöm ögon och smilgropar, förolämpa mig lagom (o)vänligt och jag faller…
Jag hann med att berätta om min fobi för klängiga killar.

Sen var det tyst en stund. Sen sade han “Jamen, då är vi ihop nu då”

Han får stora A för humor och attityd och får nog en chans till.

Kroppen är söndertränad, lite i alla fall, skumma små sträckningar här och var. Träning, ridning och Årstabron fram och tillbaks i full karriär har satt sina spår.

Hjärnan är i ännu värre tillstånd, sönderpluggad med tillägg av en idiotisk föreläsning som bara stal tid ur mitt liv.

Har lovat bort mig på dejt, bestämt sedan pre-döda-sd. Jag funderade på att hitta på någon härlig lögn för att smita ur. Men näe, hoppet är väl det sista som flyr. Jag kan ju åtminstone hoppas på lite bloggmaterial.

Han har lovat att han är jättecharmig IRL, och vidhöll detta även när jag informerade om att jag kan vara grymt svårflirtad. Dessutom så är det inte dumt med ett glas vitt så här mitt i veckan, får nog fason på hjärnan i alla fall.

En powernap, lite mat och rota fram något rent ur garderoben. Sen är man kanske i dejtmode igen

Inspirerad av Lenas hår-under-armarna-inlägg kommer här några egna funderingar kring begreppen kvinnligt-okvinnligt.

En stor sak i mitt liv just nu är att jag faktiskt har långt hår. Eller som en kompis uttryckte det, ooootroligt långt hår, för att vara mig. Men nya vänner och bekantskaper reagerar inte nämnvärt, det har precis nått nedanför axlarna och är ganska ordinärt. Men snyggt

Jag har nämligen alltid haft kort hår, en kort period tom rakat, och det har passat mig utmärkt. Jag har alltid varit en tjej som känt mig mer hemma i jeans och boots än i kjol och pumps. De gånger jag hamnat i situationer som krävt högklackat och klänning har jag bara garvat och känt mig som en transa. Jag vet att allt det här sitter i huvudet, den här okvinnliga känslan jag kan ha ibland har ingenting med mitt utseende att göra. När jag försökt förklara förstår folk inte riktigt. Jag tror de skulle haft lättare att förstå om jag på något sätt sett “manhaftig” ut.

Man ska ju leva som man tycker, så på så sätt har allt varit väl. Men jag insåg, när jag påbörjade min stora livsrevision, att jag satt upp en del onödiga begränsningar för mig själv. Det började gå överstyr, jag köpte bara kläder att gömma mig i och jag kände mig aldrig snygg eller vacker. Det var helt enkelt aldrig roligt att klä upp sig, att gå på fest utmynnade i svåra ångestattacker för jag visste att hur jag än gjorde skulle jag känna mig fel.

Det var ju helgalet och jag insåg att så kunde jag ju inte hålla på. Jag måste ju trivas med hela mig om livet ska vara kul. Numera har jag anammat filosofin att jag gör allting som är roligt och utmanar mig själv ibland att flytta fram gränserna lite.

Att ha långt hår är kul, jag har ännu inte riktigt lärt mig hur man hanterar det ännu. Jag har inte hållt på och lekt sätta upp tofsar i håret sedan jag var lite och ligger uppenbarligen lite efter…

Att kä upp sig och gå ut är också kul igen, det var länge sedan det var det, och framför allt att gå ut och dansa! Jag vågar synas igen när jag är ute.

Listan kan göras oändligt lång på saker jag förändrat.

Det som känns bra är att jag har min alldeles egna utgångspunkt i detta så jag kan göra det här utan en massa krav från omgivningen. Jag kör hela racet utifrån mitt eget huvud och vad jag känner mig road av.

Givetvis har jag någon gång skjutit fram gränserna lite väl och gjort några konstiga inköp, ett par högklackat som jag nog aldrig kommer använda och några konstiga kjolar. Men, gränser är väl till för att pressas

Gjorde ett gratis personligt horoskop på astro.com

Jag tror egentligen inte på horoskop, eller, lite kanske. Det här var hur som helst roligare än Expressens tvåradare.

In love, too, you express your potent desires and tenacity of purpose. You have so little trust that it is difficult for you to initiate a relationship, but once you entrust yourself to one individual, you are devotedly attached. The key to a more harmonious self lies in curbing your emotional flare-ups as they occur. As you become more of a force and less of an effect in your world, you will approach life with less apprehension.

some curbing needed, no shit!

Jag lever ju inte helt ensam, utan delar hemmet med en ganska kvällstrött och morgontrött kille.

Han har lagt sig tillrätta i fotändan på sängen och tycker att det är dags för oss att sova. Min värkande kropp håller med. G’natt.

En gång i veckan skuttar jag lyckligt iväg till stallet, med ridhjälmen i högsta hugg och superkäcka ridbyxor på. Man kommer dit, våndas lite nervöst över vilken häst man ska få, borstar, sadlar. Sen rider man i en timme.

Det som är fantastiskt är att det krävs 100% koncentration. Inte en enda tanke på något annat finns, det är fullt upp med att hålla koll på mig och hästen. Oavsett hur livet är i övrigt är denna timme helt fokuserad på nuet.

Efter passet sitter vi och fikar, ett gäng vuxna kvinnor som bara har hästarna gemensamt och pratar, hästar och ridning.

Nu är jag hemma, trött i kroppen, har duschat bort hästlukten och längtar redan till nästa vecka.

När jag började rida igen i våras var det 16 år sedan jag slutade, men det är nog det bästa jag gjort. Mitt allra bästa lyckopiller.

Efter att ha begravt mitt sd-alias så krävs det ju lite nya friska tag för att få fason på dejtfronten.

Jag har nu öppet börja prata om hur singel jag är, inte aaaaalls desperat, och har nu upptäckt hur mycket folk gillar att leka matchmaking. Så jag verkar bara behöva bete mig relativt normal så försöker folk para ihop mig med sina vänner.

Syrran mumlade om någon trevlig singelkompis häromdagen och idag kom en klasskamrat på att en av hennes vänner borde passa mig (?) . De ska snart ha fest…

Om inte annat så är det ju alltid kul att bli bjuden på kalas och lära känna nya vänner.

Att ha någon trevlig dejt på g är en bra krydda i singellivet, och det verkar ju gå bra även utan sd.

nu.

sen är nog livet komplett.

Tittar på min fixalista. Det ser bra ut.

» bli bättre på att hålla ordning hemma
» gå ner 4 kilo (nåja, 2, men det är ok)
» hålla igång träningen (grymt vältränad just nu, för att vara mig)
» bli kär

Så, det är väl bara att sätta igång med resten.
Börjar med städningen, den känns lättast

eller om hur man kan få en pojkvän utan att man riktigt förstår hur

För över 10 år sedan hade jag ett märkligt förhållande med en kille.

Det hela började på jobbet, lite hångel på en jobbfest som sedan slutade hemma hos mig. Dagen efter visade det sig att han varit stadgad sambo sedan ett antal år och att hon givetvis inte uppskattade hans tilltag. Vi hade jobbat ihop i över ett år och jag hade inte hört ett knyst om denna sambo tidigare. Vad hände med att dra fram flickvänskortet?

Jag fick lite dåligt samvete och lät stackaren sova hos mig ett tag, tills han hittat något annat. Helt plötsligt upptäckte jag att jag tydligen hade en pojkvän, innan jag ens hunnit reflektera över vad jag ville. Nåja, han hittade några kompisar han kunde bo hos, men pojkvän hade jag tydligen ändå. Återigen gav jag efter för mitt dåliga samvete och tänkte, nåja, man kan ju ge det en chans. Efter ungefär en månad insåg jag att det aldrig kommer att fungera.

När jag tog upp att det inte fungerade speciellt bra och att jag ville göra slut kontrade han med:
- Men då tar jag livet av mig.
- ?! Ok då är vi väl ihop då.

Jag blev ganska stressad och irriterad men vågade verkligen inte dumpa honom cold turkey, han var tillräckligt märklig för att försöka göra allvar av hotet.

Efter det följde två månader när jag gjorde mitt bästa för att vara en riktig skithög. Jag var jämt ute och festade med andra, tillbringade nätterna borta så mycket som möjligt. Till slut lämnade jag honom i min lägenhet som kattvakt för att åka till Roskilde + efterföljande festresa med vänner.

När jag kom hem till lägenheten hittade jag ett styck sur “pojkvän” och två ganska sura katter.
- Jag gör slut, sa han.

Pratade precis med en vän som känner LB. Nu går han runt och säger att han dumpade mig.

Jag rewindar dumpningskvällen och kommer fram till samma resultat igen.
Jag: - Du det här fungerar ju inte.
LB: - Näe, det gör det inte.
Sen efter det pratade jag lite om att jag förstod att han är ganska nyseparerad och inte verkar redo att ha något förhållande, öppet eller inte, och att jag verkligen inte tänker vrida om armen på honom och tvinga in honom i något han inte är redo för.
Han höll med.

Var någonstans blev jag dumpad?

Jag vet att det är helt irrelevant egentligen, men lite irriterad blir man ändå på det otäcka könet ibland. De (nu generaliserar jag friskt, alltid stör det någon) är superdåliga på att ta upp vad de egentligen tycker och känner, men kan inte erkänna att de varit ute och cyklat.

Alla vägar leder till Rom, de här googlingarna leder tydligen hit. Det här skulle jag kanske ha som en presentation på någon dejtingsajt (inte sd), det beskriver nog mig ganska bra.

» berg och dalbana

» höstpyssel

» kärleksord

» lugn lilla grisen lugn

» nikotinfritt snus olika smaker

» bygga klaffbord

» äntligen hemma

» robin hood + radioteater

» piaget skinner

» litet köksbord

» viktklubb + erbjudande

» rädd för krav

» ridbyxlår

» guldkedja

» hypokondri

» siamesiska+tvilling

» favoritsporten knöckla

» hur länge i ugnen kyckling

» sprit speedad

Stackars den som ville tillaga en kyckling…

Råkade precis se Lite som du på SVT. Jag log igenkännade åt patetiskt beteende efter separation.

Läppstiftsscenen fick mig dessutom att tänka på en riktigt bra dumpnings sång, som jag en gång ägt men tappat bort i någon av mina oräkneliga flyttar. “Postcard Summers” av This Perfect Day. Texten är skruvat charmig och beskriver diverse taffliga försök att komma över någon.

I even wore your makeup
that you left at my house
just to see if it
would make me feel better
but it didn’t do
much good now
but I’m happy without you

summers are never what you expect them to be

Fritt citerat, eftersom jag inte lyckades googla fram texten.

Ibland dyker mitt kära gamla fegmonster upp och säger åt mig att jag borde behärska mig. Kanske inte skriva av mig allt jag tänker på, skriva färre inlägg, passa mig för att vara för avslöjande och kanske inte visa upp hela mitt förvirrade jag. Tänk om någon tycker att…

stopp

Här i min alldeles egna anonyma blogg ska jag inte vakta på orden, inte styra tankarna. Här kan jag ju faktiskt vara hela den förvirrade och trasiga mix av tankar och funderingar som utgör mig. Här finns inga krav på perfektionism eller resultat. Jag tvingar ingen att läsa och även om jag älskar kommentarer och dialog, så skriver jag mest för mig.

Så, nu är det lilla monstret under kontroll igen.

åh vilket intressant tal, det kan jag lösa!
räkna räkna räkna
*gäsp* lite trött, måste nog ha kaffe och kolla mailen lite
mail! jag ska bara….

kaffe klart, vad bra, det kan man dricka framför datorn
Näe, plugga var det, tar med kaffet dit

trist tal, det kan jag inte lösa
formelsamling, har jag inte haft en sån någonstans?

leta leta leta

nu gick talet att lösa

ställer undan kaffekoppen
man kanske ska diska?
diska diska

sneglar på böckerna, på’t igen!
åh, vad svårt, om man gör så här kanske det fungerar.
räknar

dags att byta playlist, har inte det här gått två varv nu?
till datorn igen, åh titta mail!
ska bara…

visstja, plugga var det

tråkigt tal,
det här behöver jag nog inte kunna, hoppas jag

plonk i datorn, någon är online
boka flygbiljett, besök javisst kul!!!
vi detaljplanerar sen, jag pluggar faktiskt (?)

när jag ändå är här vid datorn kan jag ju bara lite snabbt svara..

*suck*

Livet inför tenta, det är rent och snyggt hemma, mailen är besvarade och bloggen kommenterad.
Effektivt? Näe, inte direkt.

Jag hör hur de skriker på varandra i våningen ovanför
Jag hör inte honom
men hon låter sur som fan

sjungs till Kjell Höglunds ” Jag hör hur de ligger med varandra i våningen ovanför”

Jag hade hellre hört när de haft sex, det hade känts mer positivt. De grälar ofta det där paret, och högt. Men jag bor ju själv på mina 32 kvadrat, det kan inte vara lätt att vara två på samma yta. Men, med så många och hetsiga gräl hänger det kanske inte på kvadratmetrarna. Livet som singel kändes helt plötsligt alldeles alldeles underbart.

Kent på hög volym dränker nog eländet, bra pluggmusik.

När jag gjorde i ordning håret inför utgång häromkvällen, det är ju så långt numera, insåg jag en sak.

Mitt nya superduperdyra silikonbaserade hårfix påminner väldigt mycket om något annat silikonbaserat, nämligen glidmedel. Det ser likadant ut och känns likadant. Skillnaden är väl några hundra kronor per ml. Hårindustrin och sexpryttelindustrin har nog gått ihop och gjort gemensam sak för att skinna oss på pengar. Våra glamorösa och fashionabla hårprodukter är helt enkelt rester som de skrapat upp från botten på glidmedelstanken.

Fast helt säker är jag ju inte, så jag håller isär flaskorna med innehåll.

Idag dödade jag min sd profil. Jag vet inte om det någonsin har varit en bra idé att dejta där, men på sistone verkar det ha blivit sämre än sämst. Det vimlar säkert av trevliga människor där fortfarande, men det var ett tag sedan jag hittade någon. När skummisarna leder matchen mot de trevliga typerna med typ 10-0 är det dags att röra sig vidare. Nickel has left the building.

Entusiastiska vänner uppmuntrar mig att testa andra sajter. Men jag är tveksam, tappat tron. Det är ju ett möte med en människa man vill uppnå. På krogen och på dejtingsajter springer man så snabbt förbi varandra och dömer varandra efter några korta sekunder, det där mötet uppstår inte. Hur ska man hinna känna doften av sommarbrisar eller virvlande höstlöv om man bara rusar?

Just nu är jag så fullproppad med lyckoendorfiner från träningen så det ska få bli min nya drog. Jämte bloggningen.

När jag stod i duschen slogs jag av en tanke.

Jag vill inte vara singel längre.

Det förvånade mig lite, för jag har inte tänkt så på väldigt väldigt länge. LB har uppenbarligen fört något gott med sig, min relationsfobi börjar ge med sig lite.

Jag ser mig själv som en självvald singel. Jag har haft fullt fungerande förhållanden av kvalitet som jag länge misstänkt att många andra par nöjer sig med. Speciellt med tanke på några fd vänners lätt agressiva attityd när jag förklarade varför jag dumpade exet. Några ställde till och med frågan direkt, “Hur kunde du lämna honom, ni som hade allt”. Allt? Kanske i deras ögon, men inte i mina. Jag har valt att lämna och vi är fortfarande nära vänner. När man håller kontakten finns det ingen risk att man idealiserar det som varit.*ler*

Jag vägrar nöja mig bara för att inte vara ensam. Jag vill inte ha ett ljummet “men vi trivs ju så bra ihop” förhållande. Jag vägrar sälla mig till skaran som ylar “bara jag hade nå’n skulle allt vara bra!”. Den som säger det vet inte hur ensam man kan vara i en ickefungerande tvåsamhet. Mitt liv som singel är oräkneligt antal gånger bättre än vad det är i ett dåligt förhållande, jag vaknar oftast lycklig och ser inga begränsningar.

Men, mycket vill ha mer.

Jag skulle vilja svepas iväg igen. Träffa någon som får mig att reagera, en människa som jag kan hänföras och imponeras av. Någon som också lever livet efter känslor och upplevelser, som får mig att känna mig fantastisk och spännande.

Det är ett stort steg för mig att ens vilja träffa någon. Livet går framåt. Det verkar röra sig i märkliga cirklar och tar konstiga turer, men det är ändå en rörelse med riktning.

Lyckades som vanligt bara till hälften med alla goda föresatser. Hamnade på Fasching (!) igår, superkul och bra. Men det blev inte vansinnigt sent, så jag kom iväg på morgonens träningspass. Nu är det bara studierna som ska åtgärdas, ska bara städa lite, och laga mat, och…

Noterade ett fenomen i gymmet idag. Det var ganska lite folk där så man kunde inte hjälpa att se vad folk gjorde. Flera personer som jag såg verkade mest traska runt mellan olika maskiner, rycka lite håglöst i de några gånger och sen gå några varv, innan de sätter sig ner och rycker i något annat.

Jag är ingen träningsexpert men jag inbillar mig att om man vill åstadkomma något ska man fullfölja rörelserna, göra flera set, ta i lite och kanske till och med svettas. De här personerna jag såg verkade mest akta sig för att träna. Ungefär som när Ronja aktade sig för att trilla i helvetesgapet. Jag menar, det är ju ingen vits att akta sig för träning hemma i soffan, eller?

Jag saknar fokus och struktur. Nu är det fredag och jag vill göra en massa saker. Vill gå på debaser och lyssna på musik. Vill gå ut och dricka mig redlöst berusad och tömma skallen. Vill bränna pengar på musik och köpa dyra prylar. Vill tokragga upp någon på sd så jag får en schysst dejt (vem försöker jag lura?)

Näe, vek in på förnuftets väg igår och ska fortsätta där. Jag ska ha en sjukt soft helg.
SD förbud, vilket inte är så svårt eftersom jag just nu bara verkar attrahera deprimerade män 45+, är det säsong för det eller?
Plugga, massor massor att ta igen. Om en vecka smäller det, så nu är det slutlarvat.
Träna, kroppen tigger om mer stryk och det ska den få.
Ingen alkohol, bara god mat och sunda tankar.

Lycka till, till mig.

…till alla hundägare som inte plockar upp efter sig och sina djur.

Jag och mina tämligen dyra jympadojor tycker inte om alla närkontakter vi får med era darlings avföring. Det är så enkelt, ni har två alternativ:
Plastpåse eller tvinga ut jycken i busken!

Nicht kacken on das stiege!
Förstått?

Ja, jag är i gång med löpningen igen

För tio år sen:
* arbetade jag på en biograf
* trodde jag att den rätta var en vacker rödhårig trummis
* studier var helt uteslutna

För fem år sedan:
* arbetade jag med IT (bubblan sprack, ni vet)
* var jag nyseparerad och skulle aldrig göra om samma misstag
* bodde i en andrahandsetta på gärdet

För tre år sedan:
* sade jag upp mig och började plugga igen
* skaffade jag en beige tjock katt
* bodde jag i villa, med tillhörande karl

För ett år sedan
* var jag nyss hemkommen från england
* bodde återigen i en andrahandslägenhet, separation II
* hade jag precis hittat ett jobb

För en månad sen
* började jag studierna, igen
* var jag alldeles yr i huvudet av LB
* hade jag precis fått klart i nya lägenheten

Igår
* bestämde jag mig för att fimpa LB
* led jag av en abnorm träningsvärk
* såg jag en fantastisk film, Crash, underbar

Nu är det klart, det var enkelt och okomplicerat. Jag sade att vi nog inte riktigt är på samma plats när det gäller relationer just nu. Han höll med, och det lät äkta, inte “jag håller med för att inte visa att jag är sårad”.

Sen pratade vi lite om att det fungerar bra när vi träffas, det är bara allt runt omkring som krånglar och att jag är trött på krångel. Han var inte helt nöjd med sitt beteende heller, och insåg varför jag inte gillade läget. Vi var rörande överens. Väldigt skönt, för nu känns det som om vi fortfarande tycker om varandra och kommer klara av att ses, för ses kommer vi att göra. Det var till och med lite ledsamt att säga hejdå.

Det lilla egomonstret i mig hojtar om att det hade känts bättre om han varit ledsen, och om han förstått vilket kap till tjej han gått miste om, om jag fått vara den starka och övertygande. Förnuftiga jag vet att det bara känts bättre för stunden med en sådan reaktion, men att det här är bättre. Nu fick vi båda vara starka och komma ut ur det hela utan att vara alldeles tillknycklade.

För att icke inleda mig i frestelse, när jag intagit starkare drycker och köttet är svagare än vanligt, har jag raderat hans nummer och msn kontakt. När jag får mina julklappar från tomten kommer sådant här underlättas.

nostalgi nu: Suverän - Thåström

- - -
Suveränt när du kommer
Suveränt när du går
Suveränt när du säger
Suveränt
och så lugnt
- - -

snälla tomten jag vill ha…

» alkolås till mobilen

» alkolås till datorn

» en bloggkarta, ungefär som Shanes karta i L-word, där man kunde följa vårt bloggnät, se vilka som länkar till varandra, nämner varandra och följa olika spår. Svindlande tanke.

» Ett koncentrationspiller så att jag pluggar längre än 30 minuter innan jag måste skriva av mig en tanke. Har flera gånger de senaste veckorna övervägt att börja med nikotin igen, bara för att få ordning på mitt adhd-beteende. Hur patetiskt är inte det?

Jag har precis läst ut en bok som jag råkade plocka ur en av Lions boklådor för ett par veckor sedan. När man har betalt 5 kronor och inte känner till författarinnan innan så är förväntningarna låga. Kanske är det därför jag blev överrumplad, eller så är det en fantastisk bok.

Jag har utvecklat en förkärlek till Irland och irländska författare. Har umgåtts intensivt med både Edna O’Brien och Kate O’Brien och imponerats av såväl deras ord som deras liv. Nu har jag hittat en ny kärlek, Nuala O’Faolain. Boken heter Min dröm om dig( My dream of you). Tyvärr läste jag den på svenska, Lions är inte jättevälsorterade.

Boken tar en med till en svår period, mitt i livet hos en kvinna som reser tillbaks till sitt barndoms Irland. Den handlar om hennes reflektioner över sitt egetl liv, konsekvenser av de val hon gjort, hennes passioner, kärlekar och vänskaper. Dessutom så berättar den om Irland, utvandringen och den stora hungern. När jag läste den här boken ville jag bara åka tillbaks dit och vandra över gröna kullar i duggregnet.

+
» Det är trevligt att träffas, umgås och givetvis njuta av de fysiska frukterna *s* . Som singel är man svältfödd på närhet och ömhet.
» Han verkar inte vilja flytta in hos mig och ta över mitt liv utan verkar nöjd med sitt liv. Jag behöver ganska mycket utrymme och är en aaaaaningens bränd på killar som har för bråttom.
» Jag gillar honom och trivs i hans sällskap.

-
» Det hade känts bättre om våra bekantskapskretser var helt skilda, känns knepigt att få kommentarer à la i förrgår.
» Har inte haft problem med de få (två) öppna förhållanden jag haft, men det blir konstigt när man “ser” varandra online på sd. Har ju aldrig behövt se någon ragga mitt framför ögonen på mig förut. Det bäddar för svartsjuka och problem.
» Jag är inte kär och tror faktiskt inte att jag skulle kunna bli det heller, tyvärr.

Starka plus och starka minus. Men jag har bestämt mig. Jag gillar helt enkelt inte den person jag blir när jag snurrar på det här. Minusen tar lite för mycket av min energi för att jag ska känna mig nöjd med situationen och fortsättar jag så här tappar jag ju all distans och självkänsla. Får se när jag tar upp det här, måste låta tanken sjunka in lite.

- - -
Of all the extras you’re my favourite stand in
when no one else is around there’s always you
- - -
You’re my favourite - Caesar’s Palace

tillägg:
Även om jag inte nödvändigtvis är på jakt efter en pojkvän eller ett standardförhållande vill jag ändå ha något som känns tryggare än att det hänger på veckans nya ragg på sd. Jag vill ändå kunna räkna med den personen. Det behöver jag i en relation just nu.

Jag skrotade igenom min statistik till bloggen. Konstaterade förvånat att jag haft besök från Estland och Nederländerna. Sen kikade jag in på browserstatistiken och blev glatt förvånad.

Firefox sprider sig Även om 68% använder IE(Internet Explorer) så var resten besök från FireFox anhängare.

När en browser är så pass mycket bättre är det bara en tidsfråga innan det är ännu fler. IE kommer nog bara hänga kvar på jobbdatorer där adminstratörerna känner sig trygga och bekväma med microsoftsaker.

Firefox är snabbare att surfa med, enklare att styra bort reklam & pop ups, snyggare och dessutom har den “tabbed browsing”. När jag ska läsa alla mina favoritbloggar öppnar jag dem med en knapptryckning. Smidigt.

Sade jag att den var gratis också?

Jag vet att jag är lika tjatig som en hel hög med andra människor, men det finns faktiskt en massa andra produkter än microsofts som fungerar lika bra, eller oftast bättre. Jag brukar med jämna mellanrum förklara det för familj och vänner när jag blir inringd som support.

Man behöver inte ha hotmail som krånglar och äter upp bifogade filer. Det finns andra gratis e-posttjänster. Man behöver inte använda outlook och sen svära över att de 25 miljarder virusprogram som krävs slöar ner burken. Man kan vara lite vild och tokig och t ex testa Thunderbird. Har någon tänkt på hur snabb en dator är innan man installerat office?

Nu är min propagandastund slut och jag återgår till min stickning och mina matteböcker

…kan vara ett datum att lägga på minnet.

Är det sista ordet från embryo sagt?

Jag håller tummarna och hoppas att stormogulen lämnar embryo ifred. Kanelbulle stavning är bra.

Idag startade vi en stickjunta. Jag är extremt ohuslig annars men kan skilja mellan aviga och räta maskor, och försökte få några vänner att göra detsamma.

I en avlägsen framtid kommer eventuella barn sitta i mitt hem, hungriga och med trasiga kläder, men ha rackarns snygga mössor.

Bästa inlägget idag…

Backar, funderar, tar några steg åt sidan. Stannar till, tänker lite till.

Måste fundera ut på vilket sätt jag ska gå framåt, måste bestämma mig för vad jag behöver just nu.

Jag fick en kommentar från en vän igår, angående Loverboy. Jag vet att hon inte menade något speciellt med det, snarare är hon väl lite avundsjuk, men jag reagerade väldigt starkt och det måste jag tillåta mig att fundera över. Hur pass mycket står jag för det här egentligen?

Jag har så lätt att blanda ihop alla borden och måsten med vad jag egentligen tycker och känner själv. Det är svårt att skaka av sig vad andra tycker. Jag har länge insett att nästan alla som ger råd, ger sina råd utfrån sin egen agenda, så fungerar vi människor.

Backar ett par steg till, jag ska ju bara omge mig med det som är positivt för mig. Måste tänka till och se om han passar in där, se om det positiva väger över det negativa.

valsar till just nu: So Called Friend - Texas

Sahara Hotnights - Too cold for you

- - -
And I felt so good while making you sad
‘cause you look so good when you are sad
and we always knew that I was too cold for you

You’re so much stronger than me
you should know how to sink a ship like me
I am much more weaker than you
still I think I can hurt one or two

After someone told me selfish is my first name
I played tricks on him
just because I want to whenever I want to
- - -

Fick precis en dålig smak i munnen, nåja inte bokstavligt, utan det känns mer som en föraning om att något är fel.

Jag och Loverboy, eller vad han nu är, hade en helt normal konvo om våra planer framöver, av ngn anledning så tappade jag bara sugen helt plötsligt. Allt det där mysiga och roliga som jag känt (förutom när vi tjafsat förstås) var försvunnet.

Nu känner jag bara för att skita i alltsammans, trött på självupptagna karlar och krångel. Jag funderar på att skriva om sd presentationen, till något enkelt och snärtigt. “Här finns en smart, självständig och ibland trevlig tjej. Är du utan skumma issues, tycker att livet är till för att vara roligt och inte för att krånglas med, mejla så kan vi hånglas.” Eller så går jag bara och lägger mig, solen kanske skiner annorlunda imorgon.

- som jag kläckt ur mig och faktiskt lyckats med.

“Tror du att man kan lura med dig hem då?”

“Du, du är faktiskt skyldig mig ett hångel.”

“Bara så du vet, det här handlar bara om sex.”

“Jag har en självlysande klocka hemma.”

“Du kan få sova under mitt duschdraperi.”

moi, inte alltid smidig och rar, men rak och tydlig

Inspektion av lägenheten på morgonen. Som vanligt vet inte “hantverkarna” när de ska komma, så katten och jag sitter i givakt och väntar mellan 08.00 - 10.00. Eller, nåja, jag sitter vid datorn läser och tänker och han sitter vid matskålen, och tänker (?). Min katt har inte alla ägg i sin korg, så det är svårt att veta exakt vad han pysslar med.

Hittade en ny blogg att läsa: En enkelriktad återvändsgränd. Han skriver bra, det ska bli kul att se vad den bloggen utvecklas till.

Igår halkade jag in på en barndiskussion med en klasskamrat. Jag får alltid lite ågren när jag inser att jag varit lite väl öppen och självutlämnande i ett samtal med en person jag inte känner. Men, det gick nästan inte att undvika. Tjejen var 25 och kände sig stressad för hur hon skulle hinna med att skaffa barn. Jag skrattade och pekade på mig själv och tyckte att om någon borde ha panik så borde det vara undertecknad. Det visade sig att orsaken till att hon tyckte att det var bråttom var för att hon levde med en kvinna. Jag tyckte ändå att hon skulle lugna sig lite och börja stressa först om 10 år, dumt att pressa in något i livet när det kanske inte passar.

Jag var nog mer barnstressad innan jag fyllt 30. Fast inte ens speciellt stressad då, då var det nog mer en jag-borde-ju känsla. Jag har aldrig sett det som självklart att jag vill ha barn och lägger därför inte så mycket press på mig själv. Fast under den senaste tiden då jag jobbat i skolan och umgåtts med småttingar i bekantskapskretsen har jag nog insett att det är en del av livet jag gärna skulle ta en del av. Eftersom jag verkar så relationsinkompetent får jag väl satsa på ensamståendeadoption när jag blir stor. Jag hinner ju inte ha ett förhållande länge nog för att ens komma in på barndiskussionen *ler*.

Blev inspirerad av en diskussion på vill hångla sidan. Jag blev nästan 5 år yngre än vad jag är enligt Hjärt & Lungfondens test. 27 någonting låter ju så mycket bättre än nästan 32.
För ett par år sedan hade nog resultatet pekat åt ett helt annorlunda håll.

Jag tycker ofta att jag har en slags fördröjning i huvudet. Jag ser inte riktigt mig själv och mitt liv som det är nu, utan jag ser det som det var för ett tag sedan. Jag har känt till fenomenet ganska länge, som fd anorektiker vet man att man inte ska lita på det ögonen tror att de ser i spegeln. Men jag har inte kopplat fenomenet till att gälla något annat än min vikt.

Jag ser mig själv som en ganska ordinär, lagom slö person. Det var jag också, förut när jag levde mitt samboliv. Under de senaste veckorna har jag dock fått kommentarer som “du som alltid hittar på nåt, du som alltid gör något”. Jag har reagerat med, näe, inte jag inte.

Idag när jag skulle boka in ett styrkepass med tränare insåg jag att mitt liv faktiskt är ändrat och att den här förändringen inte är speciellt ny. Idag cyklade jag till jympan och står och försöker boka in det där passet, som inte ska krocka med ridning, bio eller något annat. Tjejen i receptionen bara skrattade, och jag insåg då att en förändring skett. Numera är jag periodvis slö, förut var jag periodvis aktiv.

Jag tänker givetvis inte förvandlas till en manisk person som alltid är uppbokad och lever livet efter kalendern. Det är inte det jag förordar. Jag har mycket tid som jag inte gör något speciellt, bloggar, klappar katten eller läser. Men det är ändå skönt att kunna förändra synen på sig själv. Dessutom är livet roligare om man petar in roliga saker i det.

bästa jympamusiken idag: Rammstein - Du Hast

Jag är fortfarande tveksam till att ha återupprättat Loverboy till just Loverboy. Men han har i hela två dygn betett sig alldeles normalt och gulligt. *knackar i allt trä jag kan hitta*

Igår dök tom ett trevligt och lite flirtigt sms upp, spontant sådär bara.

Tänk vad trevligt man kan ha om man, eh, är trevliga mot varandra.

Skinnpaj på, nytvättat hår och fram med cykeln.
Årstabron i ett huj, kisar mot solen och fullt med folk.
En långsam promenad runt söder.

Träden ser ut som augusti, luften är varm och en paus i solen.

Vill inte byta bort något, Stockholm är bra och livet är gott.

Barndomssimplifierar lite. När man var liten då var det bra. Då hade man inga krav på stor kärlek, potentiella barnafäder eller passionerat sex. Man tyckte nån var söt, snäll och sen gillade man den personen.
- Vilka gillar du nu?
- Jag gillar Peter, Henke och Niklas, du då?

Det känns som om man ofta är för resultatorienterad nu när man är vuxen och trist. Kan vi inte få befinna oss i den där gilla-fasen lite längre? Kan vi inte vänta med att utvärdera vad en relation ska leda till och om den är värd att lägga tid på? Allting behöver inte värderas efter vad det kommer att innebära för mig i framtiden. För det vet vi ju faktiskt inte.

- Jag gillar C, F och H, fast bara lite. Vilka gillar du?

För några år sedan insåg jag att det var dags att börja förändra saker. Jag var så uttråkad så att det knappt kändes värt att leva. Det var inte så att det gick att kalla det depression utan det var bara ren grå och ljummen tristess. Jag var så trött på mig själv och det liv jag levde.

Jag tänkte och funderade, skrev lite dagbok men kom ingen vart. Inte förrän jag började göra en lista över vad jag tyckte var fel. Allting jag inte tålde med mig själv handlade om att jag försökte vara så sabla kontrollerad perfekt och duktig.

När jag bläddrade i gamla dagböcker undrade jag vad den smått tokiga, glada och vilda tjejen tagit vägen. Hon den där starka och påhittiga som såg glädjen i små saker och kunde hitta en positiv vinkel på det mesta. Henne hade jag alldeles själv dödat med min idé om hur jag borde fungera som en vuxen. Så, för att jag skulle kunna bli en bättre människa var jag verkligen tvungen att bli en sämre människa först. Det fick bli mitt nyårslöfte.

Jag fick återigen öva på att festa till det och kanske bli lite för full, högljudd och konstig. Jag började sticka ut hakan igen, alla människor måste faktiskt inte älska mig. Jag blev arg ibland, vågade gråta och vara irriterande. Jag vägrade dessutom vara duktig och stannade inte kvar i ett förhållande som inte fungerade, utan tog tjuren i hornen och började med husförsäljning och allt annat praktiskt besvärligt. Det fanns ett oändligt antal punkter som jag fick börja förändra. Jag höll mig till mitt mantra “bli en sämre människa”.

Det fungerade, inte på en gång, men på sikt gick det alldeles utmärkt. Jag började få tillbaka levnadsglädjen, trivdes mer med det jag såg i spegeln. Nu är jag helnöjd och måste erkänna att jag tycker att jag är en ganska bra person. Inte perfekt och duktig jämt, men ganska kul, stark och bjuder på mig själv.

När jag redan satt igång processen hände ytterligare en väldigt ledsam sak som också påverkade mig mycket. En klasskamrat dog. En jämnårig tjej som jag verkligen gillat och hoppades skulle bli en av de där nära vännerna i mitt liv. Hon påminde mig om vänner från förr, vänner jag tappat kontakten med. Vi fann varandra snabbt. Tyvärr var jag ganska upptagen med min separation och egna problem och satsade inte så mycket på vänskapen som jag hade önskat. Men jag tänkte att sen, när jag har flyttat, då ska alla löften infrias, sen, när jag piggnat till och orkar. Sista gången vi skulle ha träffats svek jag och dök inte upp, bara för att jag var så upptagen med mina problem och inte orkade ta mig utanför dörren.

När man senare får ett samtal där någon berättar att man aldrig får en chans till, att ett blodkärl spruckit i huvudet på en 28 årig tjej, då inser man att det är livet. Det är livet och vi har bara ett och det får vi inte slänga bort och aldrig ta för givet.

Alla som gett mig uppmuntrande tillrop om dumpning, styrka bla bla bla. Tack, men jag förtjänade dem inte. Jag har nu bevisat att jag är en mycket svag individ.

Allt gick bra igår, tills jag började drinka och nådde nya nivåer på patetiska skalan.

Sen gjorde jag precis allt jag inte skulle göra:
Jag loggade in och fyllechattade på sd.
Sen åt jag fyllemat från mcdonalds(?! el maco?)
Sen svarade jag javisst på fylle sms från jucklot om sen dejt.

Det var ju helt enligt planen, javisst, så var det bestämt, eller?

Men, vi pratade faktiskt ut ordentligt, han bad om ursäkt för att han varit idiot, motivering: han blev stressad av att jag var så cool med det öppna förhållandet och så skulle han spela lika cool. Jag förklarade att jag inte alls var så kall som jag verkar utan jag vet att det kan bli komplicerat, men jag väljer liksom inte att ta ut problemen i förskott. Sen gjorde jag superdupertydligt att jag inte pallar ett enda idiotbeteende till och att det är fetdumpning om jag ens luktar mig till något mer spela-svår-beteende. Han sade i alla fall att han förstod. Det var väldigt raka puckar och det känns bra nu, lugnt och avslappnat.

För mig betydde det mycket att han kunde förklara varför han betedde sig så idiotiskt, jag har ju gått omkring och hittat på konstiga förklaringar till beteendet. Min självkänsla är reparerad och kanske är vi på samma nivå nu. Hoppas det håller i sig.

I’m a loser baby so why don’t you kill me?

här sitter man och är behärskad. lever bara ut via bloggen (ja just det, ni behöver ju inte läsa, det går alldeles utmärkt att bara klicka sig vidare, vassego) .

Väntar på att vän med sent flyg ska landa för omoraliskt stöd och lite drinkande. Jag loggar inte in på på sd för att inte riskera att bete mig d e s p e r a t, och det är ju farligt. och okvinnligt. och oattraktivt.

Men, jag kan fortfarande spionera på sd. På chewbacca, alias jucklo, alias loverboy som tydligen är online nu.
*skrattar elakt och småsint*

Det är så kul du har utan mig.
Han har typ 25 besökare, och 3 inlägg i gästboken.

Jag nappade aldrig på badrumsskåpstrenden, men det här var kul, idén kommer ursprungligen från Lisa

Kan inte rangordna mina fjortisitopp, utan kör dem i kronologisk ordning:

Julian Sands. Jag tror jag såg “A room with a view” 1986 och den är fortfarande måttstocken vilken jag mäter kärlek efter. Kom igen när ni skrikit “Beauty” och “Love” från ett träd utanför Florens.

Mary Stuart Masterson i Some kind of Wonderful, året var 1987. Jag såg filmen 4 gånger på bio, gick i likadana jeansshorts och väst och hade samma frisyr, fast svarthårig Jag spelade inte trummor, men saxofon fick duga. Kyss-scenen i garaget säger jag bara…

Jeff Goldblume, Jurassic Park 1993. Mina vänner hävdar att min besatthet av den här mannen borde liknas vid fetishism, men han är ju läcker. Egentligen började det nog med The Big Chill många år tidigare…

Chloe Sevigny. Var det Kids 1995 eller Boys don’t cry 1999, eller för att hon ser precis ut som ett ex? Hon platsar iaf på min fjortistopplista.

Jason Flemyng. Kommer inte ens ihåg vart jag sett honom innan Lock stock 1998. Men snygg är han, och han kan ju vara extremt ful också, som i The Hell.

Angelina Jolie. No further comments.

Med ett mail så försvann harmonin i ett nafs.

Nu så framhärdas det. Utrustad med skurmedel, hög musik och lite jävlar anamma så ska den här kvällen klaras av.

När jag åkte buss i dag högg det till i mig. Ett minne flashade förbi av häromnatten, vi hann med en del annat förutom att prata, och hela kroppen reagerade. Vill ju ha mer, mycket mer. Det är fan så lätt att vara cool och hålla sig borta när kroppen inte vill det. Jag vet dessutom att det inte är för att han är superdupermärkvärdig, utan jag är bara ganska svältfödd.

Dessutom kommer den här helgen suga, har inte lyckats skaka fram en enda partysugen kompis. Alla ska vara hemma och leva parliv. Ut och festa, dansa och få lite perspektiv skulle nog fungera bra nu. Bästa singel-party-tjejen är ju i fel land, och det är över en månad tills jag åker dit. Hade dejter på g (2, bokbytarkille + den lutande) men har liksom inte lyckats få bestämt exakt när. Är klister på fingrarna nya mansepidemin eller?

Näe, det här är inte bra, det börjar bli väldigt negativt och fel. Måste framhärda och ägna mig åt människor som faktiskt ger mig något positivt.

En långpromenad i klar höstluft fungerar.
Äntligen fredag fungerar.
Att faktiskt begripa föreläsningen och känna sig lite smart fungerar också.

Att tillbringa ytterligare en sen kväll med att älta samma frågor igen, denna gång via msn, fungerade jättedåligt.

Däremot fungerade det jättebra att skicka iväg ett brev där man bestämt säger ifrån.

Jag känner mig trött, nöjd och glad.

Den här gången blir det ingen full redogörelse för brevet, men jag är speciellt nöjd med de sista raderna:

Jag vill inte heller att det här brevet ska leda till samma gamla cirklar som vi pratat runt i de senaste två kvällarna. Antingen lägger vi locket på och struntar i det här eller så löser vi det. Om du vet vad du vill kan du höra av dig, annars lägger vi ner nu.

Bloggning är ju medicin för själen, snart har jag fått mig själv på helt rätt köl. Sympatiska kommentarer har redan börjat verka.

Såg att fröken J hittat ett kul test. Hon fick dessutom roliga resultat. Mina kan, med god vilja, kallas intressanta.

Med mellannamn
Litter Warden

Utan mellannamn
Mad Scientist

*s*
Det är väl ungefär så landet ligger idag.

Känner mig inte ett dugg stark.

Bara arg, småsint sur över att jag inte fick som jag ville och lite ledsen samtidigt.

(Puckot är ett sånt poppis och taget namn, så loverboy kallas från och med nu jucklot.)

Jucklot har dessutom mailat, via sd.
?

Vi har ju haft kontakt via telefon, sms, vanlig mail, msn under de senaste veckorna. Vadan detta fall tillbaks in i den skyddade verkstan?

Nåja, eftersom det syns när man läst, och jag givetvis var tvungen att läsa, var jag också tvungen att svara. Om jag inte svarat kunde han ju tro att jag var arg eller sur eller nåt.
Han frågade allmänt hur jag mådde och om jag också var trött, bla bla bla, tomma ord. Jag svarade extremt casual, att jag var lite trött men haft en bra dag.

Sådärja. Allt för stoltheten, fram med spel och iskallt beteende.

Jag försöker vända dagen till något mer durliknande, tills jag lyckats med det kommer här en liten fundering.

Ganska många killar på sd lutar.

En jag flirtat med nyligen - som är jättekul och skriver jättelånga brev och inte alls försöker vara svår, utan gladeligen skickar två brev på raken, innan jag ens hunnit svara, och har massor att prata och fråga om - han lutar i exakt samma vinkel på alla sina bilder. Det ser lite konstigt ut.

Först blev jag lite orolig, tänk om jag måste stötta upp honom när vi dejtar, eller håller han sig i närheten av en vägg?

Sen observerade jag fenomenet på fler ställen. De kan alltså inte fota sig själva rakt, hänger det här på något sätt ihop med deras påstådda brist på simultankapacitet?

och varför kan man inte läsa kommentarerna helt plötsligt????

just one of those days, huh?

(korrigering: om jag hade andats, räknat till tio och lugnat ner mig lite så hade jag inte ens behövt skriva något.)

Jag älskar verkligen att starta dagen med att känna mig totalmanglad efter att ha sprungit in i den berömda betongväggen ett antal gånger inatt.

Allt var frid och fröjd igår, tills jag tog upp vad jag var missnöjd med. Jag väntade givetvis till efter porrandet. Man får ju inte vara dum.

Det blev givetvis en riktigt supertrist diskussion där det mest kändes som om jag upprepade det jag redan sagt förrförra veckan.
Nej, jag är fortfarande inte kär i dig.
Nej, vill inte binda fast dig vid min sida.
Nej, jag tänker inte ta över ditt liv och bestämma allt du gör.
Jag är minst lika relationsrädd som du. Jag hade tänkt att vi kunde ha en öppen relation där vi behandlade varandra resepektfullt och trevligt.

Jag tror faktiskt inte att det går in i hans tjocka huvud. Vi tog en massa varv runt det hela och jag blev bara tröttare och tröttare. Sedan somnade jag ifrån eländet och vaknade med insikten om att vi inte kommit fram till någonting.

Efter att hjärnan piggnat till blev jag omedelbart förbannad. Killen är ju sjukt dum i huvudet om han inte nappar på en sån jäkla schysst deal. (han har alltså erkänt att han tycker om mig, och trivs med att umgås med mig, och han verkar minst lika glad och lycklig över sexet som jag).
Näe, han är verkligen inte värd besväret, jag förtjänar bättre respons än så.

Förtydligande: Jag är verkligen inte kär, jag tycker vi har det trevligt och bra ihop och skulle faktiskt tycka att livet vore ganska bekvämt och mysigt med en älskare, och den biten fungerar fantastiskt bra.

Orkade inte ta initiativ till fortsatt diskussion i morse. Klädde på mig och sade tack och hej. När han kopplade att jag menade för gott kläckte han ur sig:
- Kan man inte få lite betänketid?

what ? betänketid för att fundera på om du vill ha kravlöst sex ibland? är du dum eller?

- Jo visst sa jag och log sött, du har all betänketid i världen. Det är bara det att jag hoppar av det här projektet nu.

Sen promenerade jag mig genom hela soluppgången, njöt av ett morgontrött Stockholm och köpte en dubbel latte på vägen till skolan.

Nu är jag trött, irriterad och har en något tillknöcklad självkänsla. Men, lite stryk måste man ju tåla.

Skrev förut att jag inte ägnar mig åt yta.

Det är givetvis en sanning med modifikation.

Jag faller inte för snyggon, de som med sina överpiffade frisyrer och designergarderober indikerar vad som är centralt i deras liv. Det är inte attraktivt att göra sig själv till gud.

Jag faller inte heller för de som klär sig som om de hatar sin egna kroppar och har samma frisyr som alltid (som mamma bestämt) och ser ut att behandla sina kroppar som en soptunna de avskyr. Det är inte attrativt att hata sig själv.

Jag faller inte för gudasköna grekiska drag eller nästa kandidat till topmodel utan snarare en uppsyn som vittnar om erfarenhet och inre styrka. Det är attraktivt att låta det inre lysa igenom det yttre.

Visst spelar utseendet roll, men kanske inte alltid så som man kan tro.

Jag garvar

när embryos magister inte fattar hur bra hans uppsats är, speciellt när han byggt upp spänningen så fint kring golfen

också när kaptenen dödar kattungar och visar otäckt lurviga bilder på the hoff

eller när silverfisken försöker lära sig cricketska, fastän kommentaren med pingsvinen var bäst

eller när nattbuss casual informerar om vardagssituationer och ‘råkar’ avslöja brutala saker

och, en klassiker, när fretardo spårar nakna män

och så finns det mycket mycket mer, men det var några av de bästa, eller de jag råkar komma ihåg just nu.

    ett gott skratt förlänger livet
+ det finns mycket att skratta åt i bloggvärlden
= bloggning förlänger livet.

Design
1000 tack h för att jag är av med mitt fula Blogsome B högst upp! Lösningen på problemet finns här.

Höstpyssel
Jag är sällan en väldigt huslig person. Lagar ogärna mat, tvättar och städar motvilligt. Bjuder jag hem folk är det tonvikt på drycken och jag får alltid skämmas för bristande värdinnekunskaper. Jag kommer aldrig få uppmuntrande tillrop för mina fantastiska kvalitéer som svärdotter. Mina stackars kära ex har nog fått stå för det mesta av husligheten. Men jag är ju en baddare på en massa andra saker, så de har knappast lidit.

Men! Jag kan sticka och tycker det är riktigt kul. Nu har sticksäsongen infallit och det är dags att inventera garn coh sticklagret. En kompis vill dessutom ha en kurs, som den goda pedagog man är försitts inte ett enda undervisningstillfälle

kanske en sån här?

Vad är det som gör att man är där och krafsar ändå.

Man märker att det inte fungerar, men är ändå där och pillar och försöker få det att fungera. Tänker: jo men en sista chans, och om inte om vore, och han kanske ändå inte menade, och det är kanske inte jag som förstår och tusen andra konstiga undanflykter.

Svaret som man försöker ducka och väja undan ifrån är väl att det vore så skönt att inte vara ensam jämt. Att faktiskt ha en famn att krypa in i emellanåt och bli nafsad i nacken på morgonkvisten. Att inte ständigt göra singelns race efter sällskap inför helgen. Man är väl inte mer än människa, tyvärr.

Mitt icke stalkande (bara spionerade faktiskt) verkar ju ha fungerat.

Nu loggade han raskt på msn och började fråga om när vi ska ses, vad jag gör imorgon, bla bla bla.
- Ingenting tyckte jag, eftersom min bokbytarkille på sd verkar ha tagit sin bok och sprungit iväg.
- Ja men då kan vi ju träffas, om inte jag måste jobba.
- Jaha, sade jag, så om jag får ett intressantare erbjudande kan jag ta det
Varpå han svarade, - men jag har bokat in dig imorgon.

???

Jag bara garvade och sade att mig bokar man inte på det sättet.

Han verkade besinna sig lite och lovade att ringa imorgon fm.
Nåja, låt gå, men jag börjar känna mig ganska skeptisk till det hela.

Jag känner mig inte så nöjd med mig själv just nu. Gillar inte att köra spel, nu gjorde jag det och fick honom precis dit jag ville genom att bete mig på ett visst sätt. Känns oärligt och som om jag har något slags övertag bara för att jag genomskådade hans försök att vara svår. Sen jävlades jag lite när han mumlade om kund och jobb och då blev han snabbt foglig och lovade att ringa.

Jag o g i l l a r starkt sådant. Vill inte ha det i en relation med någon, oavsett typ av relation. Jag vill att vi ska vara jämstarka och säga rakt och öppet vad vi vill och tycker. Kanske dags för sprit och ett nytt samtal, eller så ska jag gå vidare i djungeln.

Här kommer man hem efter veckans ridtur och det har rasslat in kommentarer

Funderade lite på vägen hem vad den stora skillnaden mellan dagbok och blogg är. För mig är det egentligen bara en enda sak som skiljer. När det gäller bloggen blir jag glad om någon läser och skitlycklig över kommentarer.

Om jag kom hem och hittade något dumhuvud som läste i min dagbok, och kanske tom försökte klottra i den, då skulle jag börja slåss.

alfonsar mig mer än vanligt, snurrar runt i eviga cirklar som inte ännu närmat sig skrivbordet. Men jag måste bara få ur mig detta.

Irriterade mig som sagt var på loverboys kurragömmalek igår, jag satt ju dessutom klistrad vid datorn mellan rusher ner till tvätttstugan eftersom en massa utlandsvänner var online, så jag såg alla hans krumsprång på internet.

Vi pratade lite, innan han fick bråttom iväg att göra något viktigt. Sen avslutade han med hejdå och kram.

Jag vet att jag är en ond människa som blir irriterad över det, men vad fan. Kjam och puzz via mess? Allvarligt, vi kan väl bestämma nästa gång vi ska porra, äta middag eller bara träffas!!! Jag är nog inte så mycket för gulliga mess, eller nuttiga samtal. I want the real thing, vi kan väl bestämma när vi ska ses och ägna oss helhjärtat åt varandra då istället. Eller är jag bara sexuellt frustrerad och bitchigare än vanligt?

pssst
En bekännelse, hela tiden när han var away på msn så var han online på sd. Jag kanske inte stalkar, men jag vet hur man smyger på folk på sd. Så jäkla busy var han inte.

nåja, några är ju det.

Dagens horoskop enligt yahoo.
Don’t be surprised if you are scolded by people who are upset about the way you are handling certain things in your life, dear Scorpio. Most likely, the people who criticize the most are the ones who understand the least. They are probably just on a completely different wavelength than you are, and it is not your job to try to change them. Nor is it your responsibility to change your ways because of them.

För en massa år sedan läste jag en rolig bok om horoskop där de bara beskrev de negativa sidorna hos varje stjärntecken, och tog upp impopulära personer som exempel. Skorpionen avbildades med piska och höga stövlar, beskrevs som en allmänt elak typ och jag tror Charles Manson var en av berömdheterna. Min kompis, som ägde boken, var tydligen kräfta och de bara gråter och larvar sig, enligt boken.

När jag googlade lite och försökte hitta boken, trillade jag över den här sidan. Bad in bed: Blame it on the zodiak. Hm, de verkar seriösa.

Jag borde plugga men har ruskigt svårt att sätta mig ner och komma igång. Det är svårt att samla ihop tankarna och fokusera.

Nu har jag inte tränat på en vecka (dumma, dumma, envisa förkylningen) och jag behöver verkligen de där endorfinerna.

Eller nikotin, det är över ett halvår sedan jag slutade, men jag saknar fortfarande effekten av nikotinet. Det var så mycket lättare att varva ner och landa.

Så, det kan ju råka bli ett och annat blogginlägg idag. I ren frustration liksom.

Satt och slöpratade lite med en god vän från utlandet. Jag körde lite standardgnäll om att jag inte blir kär och att jag blir trött på min egen distanserade attityd ibland.

- Hey, you’re a scorpio. We play it cool, that’s just the way it is, don’t worry!

Så enkelt var det, det är stjärnornas fel.
Dåså

Jag trodde jag hade fått fason på loverboy. Jag inbillade mig att vi hade rett ut allting och att det var lugnt och avslappnat, men nu leker han kurragömma med mig. Eller snarare så leker han kurragömma med sig själv, eftersom jag inte leker med utan bara sitter och tittar på fenomenet.

Leken går ut på att han sätter sig away på msn så fort jag är online, och vice versa.
- Lugn bara lugn grabben, jag tänker inte ofreda dig via internet idag heller.

Om han tror att jag fallit så pladask så att jag har börjat stalka honom tar pojkstackarn fel. Beteendet är ganska ointressant och hans attraktionfaktor sjunker raskt.

Jag har redan läst lusen av honom en gång och har inte lust att lägga mer energi i frågan. Pojken ignoreras tills han har skärpt sig.

Tjej i gymnasieåldern.

-Jamen, vaddå. På msn är det ju inte roligt om man pratar med någon man känner. Det är ju bara kul att prata med någon intressant.

Kompisarna verkade inte reagera på att de uppenbarligen klassas som ointressanta.

Fastnade i telefon ett tag igår. Pratade med en kompis som blivit dumpad av en kille, själv dumpat kille nummer två och fortfarande har känslor för nummer ett.Tjejen har haft en jobbig helg.

Jag sade en massa kloka saker, hoppas jag. Vi pratade om hur hon inte kan ta ansvar för nummer 2’s känslor, han är faktiskt vuxen och får ta hand om sina känslor, han var informerad om hur färska hennes sår var. Sen pratade vi om hur det måste ta tid, att hon måste hitta balansen själv innan hon försöker sig på att vara två igen, det går inte att snabbersätta ett förhållande med ett annat.

Efter det pratade vi om hur svårt det är att älska och hur sårande det är att bli ratad när man äntligen vågar och öppnar hjärtat, lägger ut det för att trampas på. Jag försökte ge henne rådet att inte bli alltför hård och rädd om hjärtat, för den hårdheten kan vara så ruskigt svår att arbeta bort.

Det är skönt att känna att man kan hjälpa och lindra lite när man pratar med kompisarna. Sen är det ju så nyttigt att tvingas formulera sig. Vi konstaterade igår att jag med mitt kontrollbehov och ganska krassa syn på relationer borde skickas iväg på någon slags uppmjukningskurs. Fast om någon terapeut i velourkläder med sammetsröst skulle ge mig råd är risken stor att jag garvar rått och sedan drar fort som fan. Eller så skulle jag kräkas.

Mitt uppmjukningsprojekt får nog ske sakta i småsteg med vänners stöd och bloggning. Fast först måste väl ett lämpligt objekt hittas.

Jag har bestämt en bokbytardejt med en på sd. Han med de vackra orden.

Kom dock på att boken jag lovat att låna ut inte är min, utan exets. Inhämtade snabbt tillstånd att bytlånas boken med sd-killen. Det gick bra.

Jag har ett väldigt förstående ex

… finns det något som fungerar.

Jag har alltid varit svag för ord, mitt i prick formuleringar, lagom allvarsamma cynismer och allmänt filosofiskt dravel. Men skriver jag det, så kommer jag få konstiga mail, risken finns att en massa pojkar försöker vara något de inte är, den som vill charma mig ska göra det genom att vara sig själv.

hittade en pojk nu som inte verkade ha tummen mitt i tangentbordet.

vi får se

Har nu kikat runt ett tag på sd. Jag gör något fel, men jag vet inte riktigt vad.

Jag vill inte veta av dominant-eller-vad-de-nu-kallar-sig som bara skriver brev och berättar på vilka sätt han ska tillfredsställa mig. Även om jag inte är på jakt efter någon future husband så vill jag ändå ha det lite normalt till att börja med, man kan ju låtsas ett tag i alla fall.

Sedan finns det ju alla normala gulliga killar som skickar kort där de har dyr kostym och slips, håller i någon annans barn eller ägnar sig åt en mycket avancerad och imponerande sport. Booooooring.

Sen finns det en massa djupa, svåra och vackra pojkar, som skrämmer mig för att de verkar vara så där fina och intressanta. Den där sorten som bara får mig att känna mindervärdeskomplex för att jag inte kan sjunga, sålt saxofonen och inte skriver poesi som berör.

Så vad gör jag, skuttar runt och glor och kikar på en massa bilder och blir mer och mer ointresserad och hoppas på att grannen som lånade mjöl kommer tillbaks för mer.

Ååa, jag är så himla cool och untouchable när det gäller relationer, eller?

Men jag funderar ibland på saker som gör att jag funderar på hur kylig jag är egentligen.

Loverboy kom hit igår, vi skulle ju gå på bio, men det gick väl sådär. Efter vi ätit så blev det hångel och alla bioplanerna försvann. Det är helt ok, jag är världsbäst på att ändra alla planer för ett schysst ligg, jag älskar att följa spontaniteten istället för att säga “näe älskling vi väntar tills vi borstat tänderna och släckt lampan”. Men jag är lite orolig för att vi börjar halka in ni något slags träffas-äta-ligga-mönster, det är nog helt enkelt så att jag får styra upp något om jag vill att något annat ska hända också.

Sen är det ju det där med självständigheten. På vägen hem idag tänkte jag helt hundraprocentigt övertygat att jag lägger ner sd flirtandet ett tag, jag har ju så mycket att göra nu och har egentligen knappt tid till loverboy. Dessutom vore det ju bekvämare om vi höll oss till enbart varandra på en massa sätt och vis, mindre krångel.

Sen kommer jag hem sätter mig vid datorn, och då har min hjärna hittat på något nytt. Nu låter det, just för att jag känner mig en aningens missnöjd med gårdagens utveckling, så ska jag minsann visa att han inte ken räkna med att jag sitter och väntar, utan kanske hittar nya ragg på sd. Så då ska jag logga in och flirta vilt.

Hallå, när kom den kovändningen och varför får inte jag vara med att bestämma?

Nu försöker jag skala bort alla argument som har med honom att göra och fundera över vad jag vill.

Äh, ingen aning, min hjärna har världsrekord i självbedrägeri, så skitsamma, jag loggar väl in och ser om ngn trevlig är online..

Att jag aldrig lär mig att inte lägga mig i.

Situation: Jag sitter i en helt vanlig tågvagn, med skyltar på en överkryssad hund och en överkryssad cigarett. I min värld betyder det att “här röker man inte” och “här är/har man inte hund”.

In i vagnen kommer en dam med hund och sätter sig jämte mig. Det är efter det det går fel. Jag bestämmer mig för att hjälpa till (när ska jag lära mig att motstå den impulsen?).
- Man får inte ha hundar här, säger jag och ler för att indikera att jag tycker om hundar men världen är ond och gör det inte.
Damen stelnar till och svarar syrligt,
- Näe, det betyder att man inte får gå igenom till nästa vagn med hunden.
- Eh? Nej, det betyder det inte, svarar jag.
(Jag har ogärna fel och kände att nu hade diskussionen halkat över till min förmåga att tolka skyltar.)
- Jo, så är det, Men om du inte tycker om hundar så flyttar vi gärna på oss.

Jag satt kvar och kände mig alldeles konfys, visste inte ens att förbudsskyltarna gick att tolka på ett annat sätt än just “här är det förbjudet att…”.

Lite ledsen var jag för att hela vagnen tittade snett på mig och klassificerade mig som en hundhatare, vilket jag absolut inte är. Sen kom kunduktören och redde ut det hela, med all konduktörsauktoritet som jag inte hade.

- Understå dig inte att göra dig mindre än du är!

hon är klok hon.

Det var en gång för sisådär 9 år sedan. Jätte jätte länge sedan, men det känns ändå ganska färskt på så sätt att det är svårt att tänka på. Och svårt att beskriva och förklara.

Jag blev kär, jättekär. Det började med en mild nyfikenhet och ett stilla intresse, men jag var samtidigt ganska lugn, för jag visste innerst inne att jag skulle lyckas snärja honom. Vi jobbade ihop, och jag hade nog lite baktankar när jag anställde honom, tänk att få vara nära den vackra mannen ännu mer! Sen, var det en fest efter en filmpremiär med en hel del rödvin, då vi fick till en så där fantastiskt vackert romantisk och konstig kväll. Fulla och med bullar från bageriet mittemot Kvarnen, hem till honom, sex och sova kvar.

Sen hände något som jag inte upplevt sedan dess. Jag blev bara mer och mer kär, det började med attraktion, intresse och förälskelse och sedan var jag helt insvept i kärleken.

Det var så fantastiskt så jag vägrade att ifrågasätta något i förhållandet. Jag var på väg uppåt på en gigantisk fluffig rosa jättespiral och det var underbart. Det var också svårt, det var svårt att ha hjärtat öppet på det sättet och jag tror att det skrämde honom ibland. Vi hade ett sådant bra sexliv att det var osannolikt, våra kroppar och sinnen verkligen smälte ihop. Vi kunde också bråka och såra varandra på de mest otäcka sätt, vi slogs t om fysiskt en gång. Har aldrig hänt mig förut.

Han sade tidigt i förhållandet när han nämnde sitt ex, att hon var lite labil. Sedan dess ser jag hur någon nämner sitt ex som en ledtråd, klart som fan tjejen var labil om hon hängt ihop med honom över ett år.

Sen hade han en familj, la famiglia. Jag förväntades väldigt fort delta i stora familjemiddagar, parmiddagar med syster och hennes pojkvän, shoppa med syster mm. Hans pappa ringde mig för att småprata på jobbet. Har jag nämnt att jag har extremt svårt för klängiga familjemiddagar och parmiddagar? Men jag var så jävla kär att jag kämpade och försökte. Han träffade mina fantastiska föräldrar en gång, då bytte han kanske två ord med dem och försökte inte vara social mer sen.

Riktigt svårt var det på slutet. Vi klättrade fortfarande uppåt på spiralen, men den var kanske inte rosa längre. Allt var väldigt intensivt och det pendlade åt alla håll. Han visade tydligt att han inte var nöjd med mig. Jag skulle byta frisör (hans systers var bättre, och billigare). Dessutom borde jag börja träna, jag var supersmal och fin då, skulle ge en hel del för den kroppen! Han syster erbjöd sig att börja träna med mig. Han tyckte att jag var snygg när vi skulle ut, men det kom alltid ett men, jag skulle kanske ha haft en annan kjol, en annan frisyr etc. There was always room for improvement!

Jag klamrade mig fast vid honom och såg vår dynamik och kemi som lösningen på alla problem. Men jag hade inget självförtroende, självkänsla, vågade inte längre gå ut i sociala sammanhang eftersom jag hade utvecklat en lätt paranoia. Jag trodde att alla människor tittade på mig och kritiserade mig. Det var tom ibland svårt att gå till konsum eller att träffa vänner.

Jag gjorde slut.

Sen fick jag panikångest utan honom, ringde och förödmjukade mig.

Han kom hem till mig. När jag öppnade dörren bara tittade vi på varandra. Jag glömmer aldrig hur det kändes när våra ögon möttes där på trappsteget. Vi grät och älskade i flera timmar. Där var den igen, den där kemin mellan oss, som var helt förlamande, så där som på film.

Men det gick ju inte då heller. Jag gjorde slut igen, stålsatte mig. Gick in i en dimma och mina föräldrar kom och hämtade mig. I två veckor gick jag runt som ett spöke i föräldrahemmet och umgicks med min far, som desperat försökte hitta på aktiviteter för att få mig på rätt köl. Han försökte få mig att spela golf. Så desperat alltså.

Sen var jag nog tvungen att åka hem igen och fortsätta med livet. Det hjälpte att jag sagt upp mig från jobbet och började plugga, miljöombyte. Men jag tänkte på honom jämt, jämt. När jag vaknade vaknade jag med honom, jag älskade att sova för då drömde jag om honom, när jag klippte mig var det för hans skull. Om inte så för att visa att jag minsann… Jag har vaga minnen av ångestkvällar då jag ringde och lade på när jag hörde hans röst. Han förstod nog att det var jag.

Sen kom brevet. Han skrev ett brev, där han tackar för den tid vi haft. Vi hade nog varit tillsammans i 8-9 månader. Han tackade speciellt för det fantastiska sexlivet, men han trodde inte på en framtid för oss. Jag gick känslomässigt in i ett svart hål när jag läste brevet. Jag hade älskat så brutalt, och det hade inte han, inte alls. Han var knappt berörd. Han tackade för ligget, även om det var ett exceptionellt bra ligg. Så var det ändå, tack och hejdå.

Sen var det dags att börja läka, jag hittade nya vänner kom in i ett nytt sammanhang. Människor som inte kände honom och rörde sig i andra kretsar. Det är lättare att gå vidare då.

Jag träffade honom en gång efter det. Vi försökte prata och nå fram och det var svårt och gjorde ont. Han ville ha mitt nummer och ville ringa. Jag kom inte ihåg mitt telefonnummer, kunde inte säga rätt siffror. Huvudet blev alldeles tomt och jag kunde knappt prata. Han tittade konstigt på mig då.

Sen såg jag honom, ungefär ett år efter det tagit slut. Sommaren 1997, passerade han på Vattenfestivalen med en liten rund blondin. De var båda klädd i vita jeans och såg incestuöst likadana ut. Det passade nog honom bättre än en lång, slarvig brunett med håret i oordning och en massa känslor.

Spelades då: Breakfast at Tiffany’s - Deep Blue Something

You say that we’ve got nothing in common
No common ground to start from
And we’re falling apart
You’ll say the world has come between us
Our lives have come between us
But I know you just dont care

And I said “What about Breakfast at Tiffany’s?”
She said, “I think I remember the film,
And as I recall, I think we both kinda liked it.”
And I said, “Well, thats the one thing we’ve got.”

I see you - the only one who knew me,
And now your eyes see through me
I guess I was wrong
So what now? It’s plain to see we’re over,
And I hate when things are over -
When so much is left undone.

När jag bodde på ett hotell i Marocko bestämde jag mig av någon anledning för att läsa “in case of fire” instruktionerna på insidan av hotellrumsdörren.

Som första punkt hade de
· Do not shout fire

?

varför inte det?
har de visat Fawlty Towers i Marocko?

Jag förstår fortfarande inte, men varenda gång jag ser en sådan där brandutrymningsskylt nuförtiden tänker jag “Do not shout fire”

Jag kände mig lite övergiven, funderade över det på bussen hem idag. Att det verkar som om folk överger en i klump, tyckte det var lite trist att de inte hörde av sig när de visste att jag varit lite krasslig, men släppte tanken. Stor stark tjej behöver ju ingen som klemar med henne

När jag kom hem och läste ett upprört mail från systeryster där hon undrade vart jag tagit vägen, och hur sjuk var jag egentligen, började jag ana ugglorna. Efter lite testande visar det sig att inga sms kommit fram sen i måndags! HÄRREGUUD, tänk vad jag kan ha missat, loverboy kanske har friat, söndagsdejten bett om mer och, ja, nästan vad som helst kan jag ju ha missat.

Litet plus i kanten till mig att jag inte är så beroende av mobilen så jag inte fattat att något varit vaj förrän någon annan påpekade det.

Jag är väl inte världens ivrigaste samhällsdebattör, och jag tänker nog inte bli någon heller. Men just nu är jag lite smått upprörd. Nu har jag läst om det nya förslaget om föräldrapenningen lite här och var.

Inte på ett enda ställe tar man upp hur man löser frågan om timmar om det inte finns en mamma och en pappa. HALLLÅ!!! Vart tog den vidsynta debatten vägen? Det finns homosexuella föräldrar, det finns kvinnor som helt enkelt inte har en närvarande biologisk far (frivilligt och ofrivilligt), det finns säkert fall av män som själva fostrar barn också. Hur ska detta fungera då? Kan man ta ut alla dagar själv, eller kan man överlåta på sin partner, vän/ninna, förälder eller vad? Kan jag be en kompis ställa upp och låta han/hon ta ut timmar? Detta är inte helt lätta frågor att ta ställning till och jag är ganska nyfiken på att höra hur det är tänkt. För det kan väl inte vara ogenomtänkt?

Jag är nog mest förvånad över att jag inte n å g o n s t a n s har sett en endaste journalist ställa den här frågan.

Äntligen fredag!

Jag vaknade tidigt, på bra humör, håret var snyggt innan dagen ens startade och det fanns god frukost hemma. Humöret är helt klart på väg uppåt och det hänger nog ihop med att förkylningen håller på och viker undan. Topp

Jag började skriva dagbok när jag var 8 år och har skrivit mer eller mindre regelbundet sedan dess. Det är jättekul att bläddra i de gamla dagböckerna och se vad som varit viktigt och centralt under olika perioder. Någonting som har funnits under alla år har varit små projektlistor av typen “det här är jag missnöjd med i mitt liv och vill ändra på”.

När jag var 14 stod t ex
» börja använda tamponger (av ngn anledning trodde min mor att det skulle vara skadligt!?)
» skaffa kontakt linser
» skaffa en hund
» bli av med oskulden.
» skaffa ett jobb
Jag skaffade ett jobb och därav följde både tampongerna och linserna. Någon hund blev det aldrig och oskulden försvann lyckligt ett par år senare.

De där listorna har faktiskt varit bra. Istället för att gå omkring och känna sig missnöjd i största allmänhet har man kunnat fokusera på det som verkligen känns fel.

För ett par år sedan hade det nog stått
» separera
» ha någonstans att bo
» skaffa en älskare
» försörja mig och katten
» komma igång med träningen
» vara mer nöjd med mig själv

Även om de flesta pusselbitarna faktiskt trillade på plats så sent som i somras så är det ändå ganska skönt. Jag har avverkat en rejäl lista och känner mig relativt lugn och harmonisk. Det är ju alltid relativt, någon noja och ångest smyger alltid runt och spökar.

Nu har jag höjt nivån på behovstrappan (?) och har följande lista
» bli bättre på att hålla ordning hemma
» gå ner 4 kilo
» hålla igång träningen
» bli kär

vilken blir svårast?
;)

Well, I’m a bloody bitch.

Ibland blir jag så j-a trött på att det är så högt i tak för killar. Men för tjejer är det så förbannat snävt så att det ibland blir svårt att andas. Killar får uttrycka åsikter med hetta och vara allmänt dumma i huvudet och det är ok, “för han är sån”. Om man som kvinna däremot uttrycker ilska, frustration eller allmänt lever ut lite så betraktas man som allmänt farlig och konstig av det kvinnliga kollektivet.

Häromdagen betedde sig en av killarna i min basgrupp i största allmänhet som en skit. Han kom med ett förslag som ingen vettig människa kunde acceptera som en lösning på gruppuppgiften. Det var inte så att han tyckte att vi skulle slå eleverna, men det stred ändå mot allt vad pedagogik handlar om. Vid tillfället var det han, jag och två tjejer till närvarande. Hans förslag bemöttes med spänd tystnad, för det är så svårt att säga emot en man som är så duktig och intelligent. Det är han, han är bara väldigt dum i huvudet också. Bara för att IQ’n är hög betyder det inte att man är smart. För att vi inte totalt skulle göra bort oss sade jag ifrån, och sade som jag tyckte att det var ett förslag som var direkt olämpligt. Jag var faktiskt väldigt mild, men också tydlig med varför det var pedagogiskt fel att göra så. Lättade instämde en av de andra tjejerna direkt, nummer två vågade först hålla med mig efter vi avslutat grupparbetet. Men eftersom det var jag som sagt något först är det ju mig det är ok att hata. Karln ifråga vägrade att bidra vidare i arbetet, de enda gångerna han öppnade munnen var för att dissa det jag sade. Eftersom han inte andades när han pratade så blev det aldrig någon dialog. Så resetn av grupparbetet gick i princip inte att genomföra. Herregud, ska han bli lärare? I vilket lärarlag ska han arbeta?

Först tänkte jag att jag skulle vara lite listigt kvinnlig och på något sätt reparera det skadade egot så att vi slipper ha det så här. Sen insåg jag, att näe, jag tänker fan inte vara så jävla dum. Jag ska skaffa mig mer elefant i glashus beteende. Jag gör honom en jäkla tjänst genom att visa att jag inte accepterar hans beteende.

Upptäckte dock i dag att tjej nummer 2, som vågade hålla med först efter grupparbetet, verkar tycka att jag är en synnerligen obehaglig typ. Jag tycker mer synd om henne än om honom, han tycker iaf att han har rätt och kör på i sitt race (hur knäppt det än må vara) hon är bara rädd. Nåja, jag har aldrig varit en bekväm person som tiger still när något fel begås och kommer inte vara det framöver heller, läskiga jag är i gruppen för att stanna *skrattar hotfullt*

Det som nog gör mig mest arg vid sådana här tillfällen är just andra människors flathet när en beter sig fel. Extra oroväckande, eftersom det i längden kan leda till vuxenmobbing och det rimmar illa ihop med vårt yrkesval.

För det mesta är jag en otroligt praktisk och logisk person. Tycker att prylar är till för att underlätta tillvaron och ska vara praktiska, och med hyftsat tekniskt sinne ska man inte behöva använda manualen utan kunna programmera in videon ändå, om man nu hade en video.

Trots detta älskar jag min micro. Den är jättekonstig. Den har fem knappar. 2 stycken står det “h” och “min” på. Man skulle kunna tro att det betyder att man använder dem för att man ska ställa in hur länge maten ska vara inne i ugnen. Det gör det inte, de används bara till att ställa in klockan på, inget mer.

De tre andra knapparna har varsin liten bild bredvid sig. Bilderna föreställer, en kopp med något varmt, en varmkorv och en kyckling rätt. När man trycker på en av knapparna får man ngt slags förinställt läge med värme och tid som passar det som tillhör bilden. Tror jag, jag vägrar läsa manualen, men ivrigt tryckande från min sida har inte fått fram någon annan funktion.

Och det här det fina i kråksången kommer. Varje gång jag ska värma något i micron tittar jag på det jag ska värma och försöker fundera ut vad det är mest likt, en kopp varmt, en varmkorv eller en kycklingrätt. Det här kan bli ganska komiskt, tina krusbär är ungefär två varmkorvar. Jag har egentligen ingen aning om vad jag väljer, men det piggar alltid upp.

Vem hittade på det här systemet ? Och hur ofta värmer han (vågar man gissa på en karl?) en varmkorv med bröd i micron?

Jag vet, min kamera är usel, men man kan nästan se varmkorven.

Killar är skumma, fast eftersom kvinnor också är skumma i relationer får jag väl revidera till att folk är skumma.

C var ju så rädd för krav, planering och betedde sig konstigt förra veckan. Sedan pratade vi ut, bestämde oss för ngt slags öppet förhållande….

Sedan har allt varit frid och fröjd. Han har föreslagit att vi ska träffas, och det har vi gjort och haft det supertrevligt, Sedan föreslog jag bio lite löst och han började igår försöka detaljplanera det (!) Så på mindre än en vecka har han gått från herr-jag-hinner-nog-inte-träffa-dig-för-jag-är -så-busy till tycker-om-dig-och-vill-träffa-dig-igen.

Det är faktiskt väldigt skönt att ta bort alla nojor, spel och tjafs och bara fokusera på det som är trevligt. Sedan får man ju se hur pass öppet det här förhållandet blir *ler* Min (ganska begränsade) erfarenhet säger att man faktiskt har fullt upp med en person + jobb + studier+ familj + vänner.

De stora vinsterna här är vi tar det lugnt, rusar inte in i någonting vilket gör att vi har en hel del att prata om. Jag är bränd från förhållanden där man släpper allt bara för att vara med varandra, och då får man inte så mycket påfyllning utifrån efter ett tag.

Det allra bästa är andå att träffa någon utan att hela tiden tänka framåt. Bara för att man varit runt 30 de senaste åren har det känts som om alla förhållanden varit till för att man ska flytta ihop och skaffa barn. Jag har ingen som helst aning om jag kommer träffa C om en vecka, en månad eller ett år. Det enda vår relation är till för är att vi trivs ihop, pratar och skojar bra, hånglas och porrar. Dessutom gillar vi film och lite andra kulturella grejer, så det har vi också pratat om. Och jag är faktiskt inte intresserad av att veta någon framtidsprognos heller, vi har det bra nu, det räcker.

Befriande

Kom att tänka på en kommentar jag fick för ett tag sedan.

Var hos frisören och bad henne att bara klippa topparna, tänker spara ut håret.
- Aha, när ska du gifta dig?
- Eh, aldrig?

Ibland känner jag mig så sabla clueless på sociala regler. Jag hade ingen aning om att “kvinna i 30 års åldern som sparar ut håret” signalerar bröllop.

(Jag sparar ut håret eftersom jag har varit korthårig i hela mitt liv och det är dags för någon sabla förändring)

apropå kärlek, och att jag har förlorat tron på att bli kär, så finns det musik som påminner mig om att jag någongång åtminstone har trott på kärlek med mig själv inblandad.

Ibland träffar de rätt, oerhört rätt, och då är det bara att ge efter för känslan.

The Smiths - There is a light that never goes out
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine

Kent - Cowboys (Hagnesta Hill 1999)
Jag läste nåt om kyssar
nånting som alla vet
men som dom aldrig lyckas fånga
i filmerna man ser

sist, och kanske mest…
Först när det var slut - Stefan Sundström
Det är lätt att tro på kärleken
när kroppar kommer nära
Spilla öl och trångt och varmt,
folk pekar: dom där är kära

Jag tror att hon sa stanna kvar
men jag är inte säker
I dånet där på köttets bar,
där kilowatten vräker

Jag tror hon faktiskt älskade mig
När hon såg att jag gick ut
Hon blev en så fantastisk tjej
Först när det var slut

Just precis i ögonvrån såg jag henne naken
Hon skulle fara härifrån, packade samman sina saker

Jag stod i fönstret och såg på hur molnen flög förbi
Och nåt på tungan om att inte gå
Men jag tror att jag lät bli

Jag tror inte på kärleksord, men jag älskar dig, min sköna
Nån enda gång på denna jord kan väl lägena bli gröna

Det var så skönt att höra dörren öppnas
Och aldrig slå igen
Och steg bakom min rygg och armar runt min kropp igen

Jag tror inte på kärleksord, jag tror inte på sånger
Jag tror på vridna lakan och borttappade kalsonger

På kyssar i grått morgondis, på värmen i din mun
Cigarett och svett och bakisrus
Och darra i takt en liten stund

och vad ville jag säga med det här då?
Jo, att så länge det finns texter som berör mig och får mitt hjärta att känna igen något från förr så vågar jag hoppas lite. Det vore så härligt att vara där och vara berörd igen.

Nu ska jag bädda ner mitt sentimentala jag och helhjärtat ägna mig åt förkylningen och feberdrömmar.

Jag känner mig stelbent och fyrkantig just nu, är emot all typ av förändring.

Jag måste alltså ändra på mina läsvanor. Folk seglar bort och försvinner ur bloggsfären, prestations ångest och brist på kärleksångest anges som skäl. Jag misstänker dessutom att vi är på väg att förlora både Olivia och frk J till kärleks-lycko-träsket.

Tänk om jag måste radera ännu fler av mina favoriter. Vad händer om Nattbuss och firren fattar att de är som gjorda för varandra och seglar iväg i solnedgången.
Sniff och yrvaken hånglar loss, och anders ger upp den lilla blonda och flyttar till Stockholm och springer in i Fretardo på debaser. Sen lever de alla skitlyckliga i alla sina dagar.

Eller ännu otäckare, ni tar och träffar “riktiga” människor, och får riktig kärlek, i verkligheten lixom.

*svär och muttrar*

Vad jag behöver just nu:

åsså lite kärlek kanske.

Gjorde något halvmodigt igår (eller räknas det som modigt om man är alldeles mossig av feber?) kvartsmodigt kanske.

Hur som, jag föreslog lite casual bio. Är jag nu sån att jag tycker att vi ska fortsätta ha det avspänt och trevligt måste jag också bete mig så. Modet låg i att det egentligen var hans tur att höra av sig, bla bla bla. Men jag tänker fortsätta köra på mitt sätt utan spel och regler. Vi får se hur länge det håller.

Mår ganska ok nu. Jag har vaknat, men förkylningen har inte vakna än. Dags för jobb!

Jag tror höstens första rejäla förkylning är på g. Kroppen värker, jag är supertrött och vill bara ligga under täcket och läsa en bok. Någon lättklädd ung man kan komma och servera honungsvatten och badda min panna ibland.

Man imorgon ska jag jobba, och plugga ikapp och vara social. Krävs nog några koppar kaffe och lite iprén för att det ska fungera. Försökte fiska lite sympati hos loverboy, med hyfsat resultat. Han kastade sig väl inte över telefonen för att trösta, men jag fick några ömma ord.

Näe, när det gäller sympati är mamma och x:et bäst. De kan konsten att gulla med mitt ynkliga jag. Katten är inte dum han heller, han vinner när det gäller att värma fötter.

Hittade en ny blogg att läsa (som om jag inte lägger för mycket tid på att läsa bloggar redan) och där såg jag ett test. Bokmal som jag är var jag ju tvungen….

You scored as A classic novel. Almost everyone showers praise upon you for your depth and enduring relevance. According to your acolytes, everything you say is timeless, erudite and meaingful. Of course, none of them actually listen to you. Nobody listens to you at all, but it’s fashionable to claim you as a friend. Fond of obscure words, antiquated notions and libraries, you never have a problem finding someone to hang out with. The fact that they end up using you to balance their kitchen tables is an unfortunate side effect, but you’re used to being used for others’ benefit. Oh the burden of being Great. A classic novel 68% A paperback romance novel 61% A coloring book. 57% A college textbook 57% Poetry 46% The back of a froot loops box 39% An electronics user's manual 21%

Your Literary Personality
created with QuizFarm.com

måste bara tillägga en sak.

Visst kryper det fram små rädslor ibland, jag är inte helt omänsklig.

“Tänk om jag blir kär och inte han”
Den lyckas inte skrämma mig så länge, det skulle vara så stort att jag lyckas bli kär överhuvudtaget så tom hjärtesorgen skulle vara värt det. Så känner jag nu iaf, ändras det får jag väl lägga benen på ryggen då.

“Tänk om han träffar någon annan”
Den känns inte så farlig heller, för det första tycker jag att jag är ett riktigt kap. Den som inte fattar det är det mest synd om. Skulle den tanken verkligen fastna tyder det nog på att farhåga ett besannats och då får jag väl lösa det då.

Men skulle de här rädslorna ploppa upp oftare är det väl dags för omförhandling av förhållandet…

tralala: Revolt (Kent)

Har vaknat efter att ha sovit mjukt intrasslat hela natten. Sweet

Harmoni har infunnit sig i vårt lilla läger efter samtalet. C beter sig alldeles normalt, vi pratar, hånglas, skämtar och gullar. Vi har det alldeles så där som man brukar ha det när man precis har träffat någon och håller på och lär känna varandra. Tänk vad bra det fungerar utan onödiga krav.

Jag, som de flesta, kan ju ibland bete mig som en aldrig sinande brunn av bekräftelsebehov. Men det ska man ju inte förväxla med att man binder upp varandra. Nu när vi träffas är vi urgulliga med varandra och våra kroppar gör små lyckoskutt. Dessutom är vi tydliga och bestämmer när vi ska ses. Det är verkligen all bekräftelse jag behöver. Jag tror att många rusar in i förhållanden för snabbt för att de tror att det är rätt sätt att bekräfta varandra på, de känner sig tryggare om det finns fysiska bevis på kärlek såsom villa, bil och hund.

Fast nu börjar min ganska rosenröda hjärna röra ihop det här med kärlek. Jag blir extremt sällan kär, vännerna brukar påpeka att jag är ganska känslokall av mig. Det är ju jättebra på många sätt och vis, har räddat mig från en massa heartbrek genom åren och gjort att jag kunnat ta det lugnt med förhållanden. Men, visst kan jag sakna det hudlösa beteendet man hade när man var yngre när man huvudstupa kastade sig in i förälkselsen. Det hände inte mig lika ofta som mina vänner, men det har faktiskt hänt. Det vore häftigt att uppleva igen, men det känns som om det är ganska farligt att förneka sig alla känslor eller relationer bara för att det inte är “den stora kärleken”. Jag är rädd för att livet lätt skulle bli tomt i så fall. Speciellt som jag de senaste åren har börjat misstänka att den kärleken är en villfarelse som vi ibland lurar våra hjärnor att uppleva, och jag har tappat den förmågan genom åren. Nåja, nåja det ska jag grotta ner mig i en annan gång.

Osorterat babbel ovan, fritt fram att skumläsa. Det jag egentligen ville ha sagt är att det är fantastiskt hur bra man kan få det tillsammans om man skalar bort lite krav och måsten.

Godmorgon

Det är hur övermysigt som helst att sitta och läsa bloggar. Folk är jäkligt softa, kära och plockar svamp och blåbär. Hallå!!! Det är fortfarande ljust ute, träden nästan bara gröna och med lite god vilja kan man ha kjol på dagen och sitta på uteservering ett tag i alla fall.

Jag vill inte ge upp sommaren ännu, eller så är jag bara avundsjuk för att jag inte sitter där och äter pizza på fredagkvällen och håller handen och är nöjda. Det blir svårare och svårare att lura ut vännerna på dåligheter, måste skaffa ny vänner :/

Jag har ju kommit ganska nära med C (loverboy) vår mysbarometer gör lite ryck ibland, men så där hundra känns det inte, tror jag. Min hjärna är super bra på att lura alla, speciellt mig, men jag tror att om C betytt mer för mig hade jag nog inte gillat vårt öppna förhållande. Även jag har någon sorts moral, tror jag.

Dejten igår var som sagt var jättetrevlig, en snygg, kul och smart kille. Men hjärtat gjorde inte det minsta lilla skutt, trevligt men inte mer.

Förresten har äntligen vågen börjat röra sig nedåt igen. Det är ju jäkla tur det efter allt cyklande, springande, jympande och sexande jag pysslat med. Misstänker dock att om man hade ett sådant där fettmätningsägg skulle nog det säga mer än vikten, tycker mig se lite nya muskler här och var. ..

…har jag varit på dejt

ett tips:

gå inte på vindrickar dejt utan att ha ätit något annat än grädde-gelegordstårta innan.

man blir lätt lite full

annars var det trevligt, tyckte jag.

har ingen aning om vad mitt stackars offer tyckte.

*gäsp* dricka lite vatten och sova lite blir nog bra, fingrarna lyder dåligt för att blogga.

Återigen på tunnelbanan
- - - -
Kille, typ 19, ringer ngn
- öhdöööh
Han tittar förvånat på mobilen.
Ringer igen
- Öhdööh, vafför läggeru på för?!
-
- Nuädäschlut.
-
- NU Ä DÄ SCHLUT sa jag!
Han tittar förvånat på mobilen igen, tittar på mig, som glömt dölja att jag lyssnat.
- Lapå.
- - - -

Vem gjorde slut med vem?

Jag har definitivt lagt av mig, har helt tappat kontakten med tv-världen. Gjorde ett försök men allting var så sabla ointressant. Inte ens discovery kunde bjuda på något smaskigt.

Så nu städar jag istället, det är en lugn lördagkväll det

Katten verkar gilla det eftersom han tror att jag busar med honom när jag gnor runt och flyttar på saker, så alla är glada och nöjda. Dessutom ser det ut som f-n här så det är en välbehövlig sysselsättning.

21.30 ska jag däremot ge The Closer en chans, Kyra Sedgwick är så snygg så det kan nog vara en bra asvlutning på en alldeles utmärkt dag.

Vi hade alldeles nyss en helt normal konversation, utan att som tidigare leka katt och råtta. Han har tidigare alltid ställt sig offline så fort jag loggat på, försökt verka svår som sagt. Nu var han kvar online, och vi bytte några fraser, på hans initiativ. Det var riktigt avslappnat och trevligt gullande. Så skönt, hans tidigare puckobeteende störde mig nog ännu mer än vad jag vågade erkänna.

Nu ska jag slita mig från datorn och byta till den andra dum-burken, den är så försummad.

åsså har vi pratat, jättemycket

och beslutat att vi behåller kakan, och äter den. My kind of deal

dvs, vi är inte exclusive, men vi behandlar varandra reko och lägger ner alla spel. Vi trivs bra ihop, har det supermysigt och bra på alla sätt och vis, men vi är inte på jakt efter några nya turer till ikea eller familjemiddagar.

Jag fick verkligen göra klart och tydligt för pojken att jag inte alls är på jakt efter en ny sambo. Jag har precis fått ordning i mitt alldeles egna hem och tänker inte dela garderob med någon på väldigt länge. Den här egofasen kommer nog vara ett tag.

Dessutom pratade vi om kommunikation, och om att jag tycker om att vara inplanerad i någons liv även om det inte behöver vara så jätteofta. Respekt helt enkelt.

Testet kom när jag gick imorse. Innan har han varit svår och spelat upptagen när det varit dags att säga hejdå. Nu kunde han vara riktigt go och passionerad och föreslå nästa dejt, snart (!) Tänk så enkelt det var.

Och jag kan fortfarande gå på min dejt i morgon och hångla och porra vilt, om jag vill.
Och jag vet att jag får mer sen, när jag träffar min nyanskaffade älskare senare i veckan.
Och, jag vet att sådana här relationer är dömda till komplikationer, heartbreak och sorrow. Men, de brukar vara ganska trevliga så länge de varar. Sist jag försökte mig på detta fungerade det riktigt bra, även om man fick lägga en hel del energi på att vara tydlig och lyhörd. Jag och loverboy kommunicerar så bra just nu så jag är optimistisk.

Trött, nöjd och glad ser jag fram emot en kväll med katten och tv. Kommer inte ens ihåg när jag hade en rejäl hemmakväll sist.

“Matte kan vara ganska sexigt” kom jag på mig själv med att tänka under föreläsningen och kände mig lite sugen.

Hallå, matte?!!! Jag har definitivt inte koll på hormonerna just nu. Skyller på senaste tidens berg och dalbana med mängder med sex alternerat med inget. 30 åriga kvinnor är helt klart värre än 15 åriga killar, vi har nog bara vett att dölja det mer.

Nåja, dejt dags ikväll, känner mig trött men hoppas att det blir trevligt, genompratat och lite hånglat. Dejt no 2 är på söndag så jag hinner smälta ev diskussion.

Hörde på tunnelbanan idag:
- Jamen, jag är under 30 i själ och hjärta (kvinna runt 40)

Vaddå? Vad menar hon egentligen?

Jag är 31 fysiskt och mentalt. När jag var 29 hade jag t ex. inte gått igenom en separation, bott i England etc etc. Vi är ju alltid summan av våra upplevelser och egenskaper. Däremot känner jag mig inte gammal, och kommer nog inte känna mig gammal när jag är 41 heller.

När jag hör sådana där kommentarer kan jag nog tycka lite synd om folk. Vill de verkligen fastna i ett evigt 20+ både utseendemässigt och känslomässigt? Om jag upptäcker att jag hade fastnat i själ och hjärta i en ålder skulle jag kalla det att vara gammal. Tänk vad mossigt att stagnera och inte förändras längre!

Jag skulle bli deppig om jag inte upplevde förändring och framsteg. Dessutom finns det inget så attraktivt som karaktär och erfarenhet.

Jag råkade precis tacka ja till en dejt med ett glas vin med en sd kille som verkar så söt, och intelligent och intressant. Jag menar, leder vår diskussion imorgon fram till att vi är exclusive så är det väl bara att se till att det bara blir ett glas vin och sedligt uppförande.

Dessutom hur höga har oddsen varit hitills för attraktion på sd? Näe just det, inte speciellt höga. Det ordnar sig

Nåja, han hade svarat på mitt mastodont mail.

Han höll med om att han förmodligen läste in för mycket i saker och ting och tyckte att vi behövde prata mer. Jag vill lova det, jag har inte ens andats krav, förhållande eller något annat läskigt. Tvärtom funderade jag själv på om det var ok att dejta någon annan. Helt plötsligt så gick det dessutom att ses på fredag, tänk va!

Eftersom jag vägrar ägna mig åt spel tänker jag inte spela svår tillbaks och föreslå en annan dag, även om jag måste erkänna att tanken lockade ett tag. Jag tycker att det ska bli bra att träffas, men vi behöver verkligen prata. Prata igenom lite förväntningar och prata om vad vi vill och tycker. Jag älskar ju att diskutera och snurra runt på saker och ting så det ska nog gå bra, hoppas monsieur är lika kommunikativ som han varit via mail. Just nu vill jag främst reda ut huruvida vi är exclusive eller inte…

Hursomhelst så är detta verkligen sista chansen, börjar han bete sig puckat igen så får det verkligen vara. Oavsett hur charmerande han kan vara och trevlig mellan lakanen så har även jag mina gränser. Faktiskt.

There’s plenty more fish in the sd sea

situation ett
Jag går i godan ro hem och sneddar över sk liljeholmskajen. Jag passerar en blandad grupp med kvinnor och män i olika åldrar, i mitten av dem står en rund liten tant med gult hår.
- Spår säger hon och pekar på marken.
- Spår repeterar hela gruppen.

situation två
Jag hastar in till Friskis, intet ont anande innan min Tomas Ledin/Schnappi upplevelse. I ögonvrån ser jag en liten rund tant med gult hår, omgiven av en grupp kvinnor och män.
- Friskis säger hon och pekar på en skylt.
- Friskis repeterar hela gruppen.

SFI?

Just nu har jag och herrn ifråga påbörjat värsta mailmaratonet.

Det hela började med att jag fick ett skumt och konstigt mail där han berättade hur upptagen han var och hur många kompisar han hade bokat in träffar med.

Jag lackade ur. Inte pga kompisarna, jag är för att man har vänner att umgås med. Näe, det som störde mig var att det återigen gick att boka upp dem men inte mig. “Som du ser så är jag lite busy just nu, ta det inte personligt.”

Vaddå inte ta det personligt? Det är ju mig han inte vill träffa! Så jag svarade, ganska kort och snärtigt.Sade bla “Vill man träffa någon så planerar man ju in det, vilket du uppenbarligen inte vill. ”

Åsså fick jag svar på det. Där han pratade om att han inte ville göra om samma misstag, att tappa kontakten med kompisarna *bla bla bla*. Vaddå tappa kontakten med kompisarna, hur ska han kunna göra det om vi inte ens har ngn kontakt. Nåja, jag älskar ju kommunikation och med detta mailet kändes det som om lite äkta kommunikation uppnåddes.

Så, då skrev jag ett långt svar på det. Hur jäkla bra som helst, tycker jag Here goes:

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Hm, kanske bra att vi kommunicerar ordentligt. Nu får du ett långt svar, men det är väl lika bra.

Jag gjorde exakt samma sak som du och tänker verkligen inte göra om det heller, glömma bort mina vänner. Det finns nog inget effektivare sätt att döda ett förhållande på än att isolera sig med varandra. Det har tagit mig väldigt lång tid att komma igång med mitt liv som singel igen och det tänker jag inte kasta bort. Jag älskar mina vänner och mitt liv, men ser inte något egentligt hinder för att få plats med mer i det.

Undrar om du läser in saker i mitt beteende som inte finns? Jag är en väldigt ärlig och rak person, om jag säger att jag vill träffa dig igen så menar jag just det. Inte att jag vill träffa dig genast, eller att jag vill träffa dig jämt, utan att jag vill träffa dig igen, någon gång. Så enkelt är det.

Det jag har reagerat på ( både i lördags och idag) är det att du planerar in allt annat och alla andra, jag säger inte att jag kräver högsta prioritet men det är inte heller kul att ha lägsta prioritet. Jag har haft olika sorters förhållanden, extremt seriösa och även ett par sk öppna förhållanden, men även där har man iaf avsatt tid för varandra på ett reko sätt. Jag kommer aldrig aldrig ha någon relation med någon kille som bara hör av sig när det passar honom, det borde säga sig självt att så fungerar det inte.

Jag hade inte reagerat speciellt starkt på ditt mail idag om det stått något i stil med. “Jag är upptagen den här veckan, men vad sägs om en film på onsdag eller middag på fredag eller liknande”. I grund och botten fungerar nog killar och tjejer likadant, vi vill nog känna oss lite speciella och uppskattade av den vi bryr oss om, får man inte det kan det vara.

Så det var väl allt jag hade att säga, kommentarer emottages gärna.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Så där är vi nu, åhej åhå.

Innan jag lackade ur på det otroligt korkade musikvalet tänkte jag andra mycket vackrare tankar.

På friskis är det en otroligt salig blandning av människor som alla samsas och ger järnet tillsammans till musik. Ingne ratas för att man är ful eller rör sig dåligt. Idag var det en man 60+ med sedvanlig kalaskula som impade stort på mig. Han satte alla knepiga rörelser perfekt och trots sina hinder (äldre, man, fyrkantig fysik, brukar inte ens kunna hoppa hopprep) var han otroligt smidig och såg verkligen ut att njuta av alla dansliknande rörelser. Jättekul att se honom gå loss och inspirerande, hoppas jag själv är i samma form vid den åldern.

*knäpp på fingrarna till mig som är så fördomsfull att jag ens blir förvånad*

Det borde vara förbjudet att toppa pulsdelen i ett jympa pass med schnappi das kleine fucking crocodile, eller köra styrka till ledin’s “inatt blir jag din” (eller vem det nu är som blir vems)

Men svettades det gjorde jag, vilket var bra, men jag undviker det passet i fortsättningen.

… var jag ganska negativ innan jag gick till skolan. Kände verkligen att jag inte fungerade i gruppen och kände mig lite stressad över det, speciellt som de flesta av oss ska plugga ihop i minst ett år.

Givetvis visar sig den gamla regeln vara sann.

När det känns som värst, då har det redan vänt.

Igår var jag ett under av social smidighet, flera personer i klassen sökte upp mig och verkade vilja umgås med mig. Det var det klart trevligaste passet och jag hyser hopp om framtiden. Dessutom har jag hittat en bänkkamrat som det fungerade bra att plugga med, vilket sannerligen kommer behövas.

tralala just nu: Cemetry gates (The Smiths)

Blir inte riktigt klok på det här med sd. De senaste två veckorna har jag dejtat C fem gånger och av förklarliga skäl inte hunnit dejta någon annan. Men sen har ju han varit lite svår och han är tydligen fortfarande ganska mycket inne på sd fortfarande. Så nu har även jag börjat gå in på sd dagligen och håller kontakt med några välartade unga män där, samt även sporadiska mail till C.

Men min kropp är ju helt programmerad på C och är inte ett dugg intresserad av att dejta någon annan. Finns det något regelverk för hur man ska bete sig?

Jag förmodar att kommunikation är lösningen på problemet, men det rätta läget verkar aldrig infinna sig.

Just nu har vi ett stillestånd där vi väntar ut varandra för att se vem som tar initiativ till nästa träff, det blir väl jag som vanligt….
Han är sjuk och jag tänkte skicka ett sms där jag erbjöd mina sjuksköterske talanger, men pojkar är ju så lättskrämda så han fick ett alldeles vanligt “krya på dig - säg till om du behöver hjälp sms”

Feg, jag? näddå, jag bara håller igen och visar mina rätta färger så småningom, för den som förtjänar det.

konstigt kort jag passerade idag

Jag har som sagt var påbörjat en ny kurs den här terminen, nya kurskamrater. Just nu är jag en aningens negativ, det blir lätt så innan man hittat rätt. Men, jag känner mig konstant lite fel. Vår grupp på drygt 20 pers verkar ha delat upp sig i två läger, under 30 och över 30.

I under 30 gruppen behandlas jag med skum respekt och skeptisk distans (herregud hon är ju gammal och har erfarenhet…. bäva!) och i 30+ gruppen har jag inte mycket att säga. Det har under fikarasterna hitills diskuterats, inskolning, inskolning, timmar på dagis och inskolning igen. Jag brukar ju kunna vara en social kameleont, men även jag har mina gränser. Jag säger inte att alla som har barn är trista, jag känner många underbara människor med barn, men man måste väl kunna variera samtalsämnena lite!

Nåja, jag brukar glida runt som en solitär i början, när andra stressar för att hitta en bästis. När saker och ting lugnar ner sig lite brukar jag hitta mina vänner och min plats.

Jag har alltid varit någon av en ensamvarg. Jag har iof alltid haft vänner, men aldrig haft bästisar som de flesta tjejer. När jag var liten lekte jag med killar, i grupp, och sedan när jag var äldre och det inte passade längre var jag reservkompis åt många. I vuxen ålder har jag flera nära vänner, men har heller inte nu fastnat för en bästis. Egentligen trivs jag med att vara som jag är, men ibland så verkar det så mycket enklare att leka efter de “korrekta” sociala mönstren.

Jag skyller förresten allt på mina föräldrar som lät mig gå till dagmamma istället för dagis. När jag började lekis var jag redan då hopplöst socialt efter, dessutom var jag enda tjejen i lekisgruppen. Gissa hur bra det gick i första klass?

Nu ska jag släpa iväg mitt asociala lilla jag till universitetet, jippey-ai-hey!

Nu gör jag ett nytt ryck med viktklubben, eftersom det blir så pass mycket träning så känns det som om jag måste hålla koll så att jag inte äter för lite.

Jag har ännu inte bestämt mig helt för vad jag tycker om spektaklet, ska ju egentligen komma ifrån att tänka för mycket på vad jag äter och inte äter. Trevligt är dock att man kan bokföra sex under motion. Det är bara att välja mellan intensivt, medelaktivt och passivt.

Dags för lite självrannsakan. Hur aktiv var jag egentligen

Vaknade ganska balanserad och utsövd idag. Har en sådan där Linda Hamilton dag idag. Stark och snygg!

Brasaker:
» På mitt golv ligger en gigantisk hög med kläder som ska slängas, för uschliga för myrorna. Katten tror att det är hans nya sovplats.

» Det går att gå in i garderoben och faktiskt hitta något att ha på sig.

» Tränings och skolväskan är packad, idag ska joggningen bytas mot lite hederlig armar-uppåt-sträck-friskis.

» Vädret håller i sig, jag kan ha kjol idag med.

Ett enda litet lite fundersamt moln på min ganska så ljusblå himmel. Vad håller jag och C på med, inleder ett förhållande, är KK’s. Vågar inte ta upp frågan eftersom jag inte är säker på att jag kan svara på motfrågan. Men jag tror jag vet var jag vill vi ska vara på väg, men det är inte riktigt samma sak.

off to school!

Sommaren håller på och flyr och jag känner att jag klamrar mig fast. Jag vill ha fler promenader Årstaviken runt, fika på konstiga tillfälliga caféer och njuta av solvärmen. Jag vill inte säga hedjå till solbrännan och det lata livet än. Jag har fortfarande ganska snygga bikinimärken och benen är brunbrända och fina. jag vill inte konfronteras med höst, blekhet och trötthet ännu.

Vi hade en soft dag idag. Inte sådär dunder-super-explosivt som förra söndagen men bra ändå. Jag hoppas bara att det inte betyder att vi redan ledsnat på varandra, utan att vi helt enkelt var trötta och kanske lite mer avslappnade med varandra. Det är bara jag som har superdåliga nerver och målar f-n på väggen så fort de rosa molnen inte har exakt rätt rosa nyans. *nyper mig hårt i armen för att få till en skärpning*

Inspirerad av Susannah and Trinny’s What not to wear ska nu garderoben rensas. Jag måste bli av med en massa skräp för att faktiskt kunna hitta de kläder som är helt ok. Dessutom bor jag ju på ganska begränsad yta, även om jag har en stylish walk-in-closet så är den tämligen begränsad i storlek. Nu ska de kritiska glasögonen på och det ska rensas ordentligt!

energi just nu: Natural blues (Moby)

-
pms’ig = känner mig tjock och finnig
hade sönder glasögonen (dyyyyyyyrt)
har inte hunnit plugga

+
han ringde och jag sade precis vad jag tyckte, och han verkade överleva
vi ska ses senare
innan dess ska jag äntligen se “en långvarig förlovning”

Upplever just nu något som jag i princip alltid stöter på när jag träffat någon. Enkel logik säger ju då att det är jag som är problemet, men jag kan bara inte kompromissa på den här punkten. Det handlar om rätten till min tid. Efter de första dejterna slutar killar att planera in när vi ska ses. Man får något vagt, jag har tid på lördag kanske. Vaddå kanske? Sen när blev jag jourhavande tjej-jour för dig?

Den senaste gången någon försökte sig på ett liknande trick, gick jag helt enkelt ut med kompisar och sket i honom, varpå han kände sig enormt sårad och lekte lite drama queen. Oavsett hur seriös eller oseriös en relation är kommer jag aldrig aldrig sitta hemma och vänta på ett kanske, eventuellt, om-utifall-att. Vill du vara med mig, ja då får du väl visa det också.

Min senaste älskare var en av de få som verkligen fattat galoppen, även om vi båda två var överens om att det inte var en kärleksaffär vi pysslade med tappade vi aldrig respekten för varandra. Vi var alltid tydliga med när vi ville och kunde träffas och hade aldrig det minsta minsta problem med detta. Miss u L

C, som min frustration gäller just nu, misstänker jag gör det här därför att

a) He’s just not that into me
- men, vore det inte lättare att bryta helt?

b) Blyg?
- det verkar vara dumt att vara blyg efter sådan performances i sängen

c) Försöker spela sval
- mistake, det är ju hetta som behövs i en relation

d)
- lämnar jag blank så kan ni fylla i med valfri spekulation

Jag bestämde mig iaf för att jag var trött på tjafset i morse och skickade iväg ett sms, ung så här (tagit bort oväsentligt):
Godmorgon?! blablabla Du är ju fasligt upptagen men hör av dig om du har lust att ses.

Svaret blev:
blablabla ska bort under dagen bla bla bla nog hemma ikväll
nog?

Jag ledsnade och kontrade med:
blablabla skulle kunna tänka mig att ses ikväll, men vill veta isf, kanske bättre att ringas?

svar
ringer senare

Jättesmart tjejen. Det löste ju allt. *s* Nåja, jag har iaf bestämt mig för att förklara för honom att vill han överhuvudtaget få tänka på en sån toppentjej som mig måste man uppföra sig bättre. Basta.

… har han hört av sig.

ett ganska lamt och fiskande sms. Jag skickade ett sockersött och gulligt tillbaks, men utan att föreslå att vi ska ses eller liknande. Men avslutade med kram.

Mitt ego kräver ett initiativ från hans sida nu, hur mkt kroppen än skriker efter honom måste han ta lite initiativ. Det är lagom sexigt med en tjej som kommer springande så fort han knäpper med fingrarna.

Så nu är jag ensam hemma ikväll, med katten, datorn och städning. Sexigt det med

Alltid när man börjar en ny kurs finns det en person närvarande. Den där snubben (en man i 99% av fallen) som inte fattar ett jota och inte har något emot att dela det med resten av världen. Under föreläsningen avbryter han konstant och frågar om så pass elementära saker att man hisnar, förmodligen för att det är det enda han begriper.

Jag är så pass studierutinerad att jag är van vid den här typen, det enda det gäller för mig är att försöka undvika personen lagom mycket så att jag inte får rollen av hjälpfröken, vilket annars är lätt hänt.

Den här terminens pucko flyttade fram gränserna ytterligare ett snäpp idag. Han ställde en fråga, när sedan läraren bad klassen besvara frågan (förmodligen för att han ledsnat på bombardemanget av frågor) räckte puckot upp handen och började själv försöka besvara frågan. Givetvis utan något som helst resultat. Näe, det här handlar inte om iq, eq utan snarare oq. Omvärlds Qoll, vilket han inte har.

Själv så försöker jag se de här situationerna som något väldigt nyttigt för mig. Jag måste öva upp mitt tålamod och inte ge efter för att kasta vassa föremål på min klasskamrat när frågorna är för dumma. Dessutom kan det vara nyttigt för min pedagogiska utbildning att observera hur smidigt läraren hanterar situationen för att få lektionen att flyta trots ständiga avbrott. Så, tack för det toker

Jag läser en massa bloggar och funderar lite över deras yta. Antingen är man bubblande, sprudlande och babblar om karlar, champagne och jeans. Eller så är man väldigt svartsynt och spyr ur sig cynismer på ett tufft och rätt sätt. Jag känner mig sjukt normal jämfört med dessa bloggar. Är varken det ena eller andra, kan väl vara lite småspydig ibland, men det är inget som genomsyrar min tillvaro. Jag kan bli glad över ett par snygga jeans, men har ingen koll på märken eller affärer som gäller, bryr mig mest över hur stor baken ser ut i jeansen. Jag gillar att flirta men vill ju egentligen hitta den där enda som ska vira sina armar runt min kropp.

Allmänt värdelöst babbel, men jag kan ibland bli så vansinnigt trött på yta. Den yta vi hela tiden försöker presentera framför oss oavsett vi bloggar, raggar på sd, försöker impa på nya bekantskaper. Men samtidigt sä är jag ju så vansinnigt beroende av andras gillande att jag precis som alla andra försöker kläcka ur mig de korrekta sakerna och vifta med svansen när alla andra gör det. Det märkliga är att jag alltid får höra hur stark jag är, att jag alltid går min egen väg och aldrig anpassar mig. Lyser inte tvivlet igenom?

Jag vet ju att jag ofta känner mig som stålkvinnan eller snarare som Linda Hamilton i T2. Så är det nog, nästan nästan jämnt. Sen har jag dagar då man bara vill amputera bort större delen av sin hjärna, det vore så mycket skönare om den inte alltid fungerade på full speed, och fungera bättre i samklang med allt annat. Dagar då jag mest identifierar mig med morran i mumindalen och vill trycka fast forward tills livet känns bättre. Pratade med xet och han förstår, han känner mig så pass bra, och lyckades säga några ord som rättade till allt för stunden. Skönt att vi är vänner och fortfarande kan stötta varandra när livet är lite skakigt.

Man skulle kunna fixa hjärnan med lite alkohol och fest, men jag har som tur är sällan tilltalats av den temporärlösningen, det är bara att skjuta ångesten framför sig. Den här helgen ska vikas åt hälsa, lite endorfiner är kanske det som behövs. Eller en massa kärlek från C, eller åtminstone en förklaring på vad han håller på med.

Just nu ska jag satsa på endorfinerna, springa Årstaviken runt, njuta av solen och äta en massa frukt.

sweet: I don’t want a lover (Texas)

Idag har jag fått mitt första trekansterbjudande på sd. Hm.

Måste nog kika igenom vad jag har skrivit i min profil egentligen

Jaha, nu är man där då. I den där fasen då man börjar undra så smått vart det här ska leda till och hur mycket man ska räkna med att träffas. Vi trippar på tå runt varandra och försöker verka lagom kalla.
Eller snarare, jag lyckas inte alls verka kall, bara nervös och småirriterad för att jag är rädd för att få hjärtat krossat. Han däremot är jättetuff och oberörd, lite för oberörd kanske.

Allt har varit toppen, härligt och urmysigt när vi träffats, och när jag har föreslagit dejt har han svarat fort och entusiastiskt. Men när man börjar prata om vad som händer i helgen/ nästa vecka inser jag att hans schema är fullt. Verkligen superfullt, och han verkar nöjd och glad med det. Så, vaddå, då ses vi inte mer eller?

Nåja, om det är svåra vi ska vara så kan väl jag vara det med. Här ska minsann inte flirtas och föreslås ngt mer.

Supercool är ju jag och jättebusy också, kan iaf låtsas.

Biloxi, tillbringade en sommar där för en massa år sedan.
Skickar tankar och kramar och hoppas att allt är bra.

memories: Better Be Home Soon (Crowded House)

Såg att Nippertippan gjort ett kul test, och det kunde jag ju inte bara motstå. Hjärnan snurrar ju bara kring sex och kärlek ändå just nu

- - -

The Carnal Lover
40% partner focus, 61% aggressiveness, 70% adventurousness
Based on the results of this test, it is highly likely that:

You prefer your romance and love to wild and daring rather than typical or boring, you would rather pursue than be pursued and, when it comes to physical love, you concentrate more on enjoying the experience rather than worrying about your performance.

This places you in the Lover Style of: The Carnal Lover.

The Carnal Lover is a wonderful Lover Style, though it is often confused with terms like “player” or even “slut.” The Carnal Lover is not necessarily either of those things (though sometimes is) but is instead a lover of life, romance and pleasure. The Carnal Lover is a treasure to find, though can sometimes be difficult to keep happy once found, because a Carnal Lover often loves a variety-filled life.

In terms of physical love, the Carnal Lover tends to be dynamic and driven, and can therefore be quite pleasurable. Given the right motivation, and the right lover, the Carnal Lover can be a delight in bed.

Best Compatibility can probably be found with: The Surprising Lover (most of all) or the Devoted Lover, or the Liberated Lover.

Congratulations!

- - -

jupp, det har jag ju alltid sagt att jag är en slampa

och och och det är nog dags för dejt imorgon!

Jag tror inte nödvändigtvis att man måste dela samma intressen för att passa ihop med någon. Den där siamesiska tvilling idéen fungerar inte för mig.

Däremot tror jag att man måste dela en del passioner. Som att vrida upp stereon på hög volym och dansa loss till någon otroligt bra låt. Eller att ägna sig åt favoritsporten knöckla ihop lakanen tillsammans. Eller att bara njuta av riktigt gott kaffe.

Annars mår man nog bara bra av att umgås med någon annan än sig själv.

- - -

Förresten så tror jag också på blandband/blandskivor som kärleksbevis. C brände lite snabbt en skiva åt mig i söndags, ingen blandskiva - men ändå

- - -

kanske passar: Could well be in (the Streets)

- - -

tillverka namnskylt, piaget, skinner, undrar om det är för på att smsa idag?, vygotskij, huvudräkning, vid fem kanske, algebra, räkning, folkskola, elge-erråtti, eller så mailar jag, värdegrund, humanism, tentamen, eller skickar sms, paper, obligatorisknärvaro, learnloop,bara ett litet ett, grupparbete, vfu, partnerområde, bensträckare,ikväll, seminarie,

- - -

skickade ett vid sju, med avslutande kram
fick ett ganska snabbt, ganska gulligt svar, med avslutande kram
ville direkt skicka ett till, men behärskade mig
gud vad det här kostar på, jag är verkligen sjukt dålig på att behärska mig
kan ju inte utsätta honom för hela min knasiga personlighet riktigt än, bäst att tillvänja honom i små doser

g’natt

om man somnar alldeles ihoptrasslad med någon, och vaknar minst lika ihoptrasslat, och inte alls tycker att det är jobbigt utan bara underbart, och borrar in sig ännu mer. det måste ju betyda något bra

Nu ska nojan hållas borta och jag ska bara njuta av diverse flashbacks från helgen.
kyssar, händer, ögon, naket och svettigt.

Dessutom ska ju ett normalt liv påbörjas, skolan börjar idag, och min hjärna måste fungera så att jag kan mingla med nya kursare och lyssna och ta in information.

pendlar mellan total vansinnig lycka och mellan panik

på plussidan är att han hittills kommit tillbaks för mer, trots att jag redan hunnit visa upp ganska skumma sidor av mig själv, konstiga sena nattdejter med lite för mycket innanför toppen (måste sluta fylle sms’a)

på minussidan att vi inte bestämt någon nästa dejt, vilket skakar hela min säkerhetsnivå, han kanske fått nog av en lätt speedad skum brud som släpat hem honom i säng i nackskinnet flera gånger, nåja så nödbedd var han väl inte, men jag kan vara så brutalt enkelspårig ibland.

å fjärde sidan if he can’t take the heat he’s not worth the effort

och sen är jag ju faktiskt något av ett kap, om man gillar tjejer med vacklande verklighetsuppfattning, höga studieskulder och som babblar omständligt vid nervositet. Klart killen är kär.

Klart de är kära, eller åtminstone kåta.

Jag har iallafall hittat en riktigt bra risktagande åt mig. Våga vara lite kär innan jag vet om han är det. Fast jag har inte helt bestämt mig, kan man inte fega lite och bara riskera att få hjärtat lite småtrampat på, känner inte för ett totalt krossande.

intensiv helg, träffats massor, wow, härligt roligt och lite läskigt
massa sex, hångel, gos och….. vill ha mer.

tänk om det här kan vara nåt?

snurrar: doesn’t remind me - audioslave

Jag tror att jag blir needy på ren reflex. Just nu är jag verkligen inte ute efter en pojkvän, jag är nöjd och glad och trivs med allt, bara jag får lite hångel och närhet med jämna mellanrum. Men ändå, som på ren reflex skrek det i mig imorse när C gick, me me me! Ring mig, bekräfta mig-
När jag tänker till, så är jag superbekräftad och nöjd. Jag känner mig snyggare än nånsin, trivs med livet på alla sätt och lurade hem C med repliken: - Kan man lura med dig hem kanske?
Natten var toppen och jag ser gärna en repris, men om det inte blir det så känns det helt ok det med. Så, den enda som ska informeras om läget är lilla needymonstret som skuttar runt och skriker i bakhuvudet och tror att jag behöver mer bekräftelse. Det måste vara spår från en svunnen tid när pojkvän stod högst upp på önskelistan.

Numera, med ett gäng halvseriösa havererade förhållanden i bagaget är det inte förhållandet jag prioriterar. Det som skulle vara riktigt häftigt vore att bli kär, så där dundrande exploderande kär som jag faktiskt minns att jag varit, typ tre gånger.
Under mina svarta och cyniska dagar hävdar jag iof att kärlek inte finns, utan att den bara är en social konstruktion till för att rättfärdiga hejdlöst kopulerande mellan två personer som är attraherade av varandra. Men, sen lyssnar man till en sång eller känner en doft som påminner om känslan och tja, då vet man ju att det inte är hela sanningen.

Plus fö att somna utmattat i varandras armar och vakna likadant, repris.

soft just nu: You’re Beautiful - James Blunt

kom ihåg: aldrig kombinera grekmat med dejt.
bullrig mage = dåligt med romantik

förutom det var det helt ok

Och så har jag insett en sak.

Pinsamt att erkänna, men jag är väldigt osäker på hur man ska få (halv)främmande karlar i säng utan sprit. Men just därför känns det lite extra spännande, och nervöst.

Eller så är jag så på hugget just nu så att kroppen uppfattar precis allt som extra krydda
-Titta en tesil, så sexigt!!!

Näe, dags att varva ner så att det blir någon skönhetssömn för mig.

lite vill ha mer sa kroppen.

det där ligget för snart två veckor sen oroade mer än det stillade.

så nu har jag kastat ur mig ur den emotionella berg och dalbanan för att städa, diska och bädda rent sängen. Kondomer är inköpta. För om jag har det minsta lilla att säga till om så slutar morgondagens dejt i säng.

Naughty boy, go straight to my bed!

;)

eller så kanske jag bara ska be snällt, snälla snälla snälla.

Oavsett vad så är det riktigt kul att gå på en dejt där man vet att attraktionen finns. Nu handlar det bara om att förvalta dejten väl.

Ibalnd avskyr jag mig själv, tänk om jag bara kunde vara lite mer normal. Gårdagen var en sabla berg och dalbana mellan att jag kunde mig som en superkvinna och ner till att känna sig patetisk och helt värdelös. Stålkvinnan var snygg, duktigt, kul och bra på alla sätt och vis. Den patetiska masken däremot var tjock, patetisk och trist. Ibland fattar jag inte ens vad som utlyser en sån här svängning, herregud jag är ju ingen tonåring och borde ha lite mer koll. Igår tror jag att det var C som verkar undvika mig lite, har han ångrat sig ang. torsdag? tyckte han att jag var för på?

Aaaargh! Varför nojja över någon som jag kanske inte ens är intresserad av. *skaka* Så, nu har jag skakat av mig allt trams.

Jag är så snygg så han ska vara glad över att ens få en second dejt, that’s more like it

Jag är helt klart en mycket trasig individ. Idag jobbade jag för första gången på hela sommaren och det var så jäkla busroligt. Jag har valt världens roligaste jobb! Jag vet att alla dagar som lärare inte kommer vara en dans på rosor, men när man har testat 8-5 på kontor är det himmelriket att få arbeta med ungdomar. Alltid spännande och omväxlande och härligt brokig skara av kollegor, who needs the dough?

5 album i min ipod
Caesar’s Palace - Youth is wasted on the young.
Texas - the greatest hits
Eskobar - A thousand last chance
Morrissey - Suedehead
Sahara Hotnights - C’mon lets pretend

5 filmer jag har sett nyligen
det har varit en riktigt torr filmsommar men jag såg Världarnas Krig på bio.
Har dock sett om
En kärlekshistoria (måste ses om med jämna mellanrum)
A room with a view
Eternal Sunshine…
Guds stad mfl

5 trevliga saker som har hänt nyligen
tokiga utekvällar med vänner, bäst att gruppera ihop dem till en punkt.
sex
var på street i helgen, mycket bra performances
lägenheten - den är förlåten för att den är liten
pengar och extrajobb trillar in -> en massa shopping

5 böcker jag har läst nyligen
Harry Potter and the halfblood prince - JK Rowling
With no one as witness - Elisabeth George
Oxford Murders - Guillermo Martinez
Five people you meet in heaven - Mitch Albom
A fanatic heart - Edna O’Brien

5 mp3-filer i min spellista
A little time - THe beautiful south
El tango de Roxanne - Ewan McGRegor mfl
We hate it when our firends become succesful - Morrissey
Cowboys - Kent
Kid Fears - Indigo girls

5 bloggare på tur att svara
Jag har exakt noll koll på vem som läser (om någon läser) den här sidan. Men om du som läser inte har fyllt i en sådan här än, gör det!

argh, jag hade skrivit ett långt inlägg, det var alldeles ovanligt skarpsinnigt och välformulerat. Nåja, nu blir det bara någon slag kort summering eftersom jag vill njuta av min sista dag i frihet och ta mig ut i solen!

Helgen var konstig. Sådär konstigt som det bara blir när det är fullmåne, man gör av med pengar på sprit och flirtas med karlar. Jag lyckades ro iland veckans fjärde dejt mitt i natten efter att alla ställen stängt (liten miss där) efter en massa flirtiga mess. Synd bara att man var lite för slirig och trött för att egentligen göra ett riktigt snyggt intryck *s*

Nåja, den här karln verkar inte helt lättskrämd, och dessutom tror jag inte att jag kan köra över honom helt och hållet. Han får en chans till, sen ska jag ha en datingpaus, riskerar att drabbas av dod(dating overdose). Dessutom ska jag vara härligt busy hela veckan, jobba, fullt inplanerat och dessutom mycket musik i helgen. Jag behöver inte ens låtsas för att verka upptagen och intressant.

..men jag kommer inte vara så vågad och tokig så att jag tar en per vecka. Jag betar av en utmaning i taget, en försiktig flicka som jag får det nog lagom spännande på så sätt.

Jag ska köpa ett par högklackade skor och använda dem! Det låter säkert sjukt tamt och trist i allas ögon, men för mig är det ett stort steg. Jag har alltid haft komplex för mina fötter (breda rackare i storlek 40) och tyckt att de båtarna inte ska flashas i uppseendeväckande skor. Ett otroligt löjligt komplex som jag inte alls har lust att släpa på längre. Eftersom jag aldrig haft ett par har mina försök att gå i högklackat varit patetiska. Jag känner mig som en berusad transvestit och har inte alls trivts. Förändringarnas vindar blåser.

Nu ska jakten börja efter de perfekta högklackade pjucken!

Som nästa löpeld efter badrumsskåpen börjar folk utmana sig själva. Det påminner om en sport jag pysslat med sedan jag bestämde mig för att separera Jag har inte kallat det för utmaningar utan att jag vägrar låta mig styras av mina rädslor. Så fort jag hör feg-monstret pipa i bakhuvudet har jag försökt programmera om min hjärna att reagera tvärtemot. När monstret piper att jag inte törs ser jag till att göra just det som skrämmer mig. Problemet med mitt tankesätt har varit att utmaningarna försvinner, jag blir modigare och modigare och monstret får mindre och mindre att pipa om.

Däremot så ska jag nog anamma Fretardos sätt att se på utmaningar och mer aktivt söka upp dem och inte bara nöja mig med dem som trillar i min väg. Nästa vecka ska jag dejta någon som jag vet att jag är attraherad av, och det är riktigt läskigt.

näe, det är det inte
skit också, måste hitta en bättre utmaning.

Eller så uppför man sig, konverserar och dricker kopiösa mängder kaffe
Pojken var skärpt och kul, men picky-me tyckte nog att det saknades lite attraktion. Gud vad svårt det här med sd dejting är!

Såg på Bekännelser i Göteborg att hon kallar det för fuldejting när man dejtar flera samtidigt. Jag vet inte om jag håller med, eftersom de första dejterna handlar om att lära känna någon borde man kunna dejta på rätt friskt. Blir man sedan mer intresserad och känner att det börjar bli allvar med någon, då kan man ju begränsa sig lite. Men vad vet jag, jag är ju ganska grön på detta

Mitt maratondejtande fortsätter idag. Jag måste ha hittat något alldelels eget hörn på sd med killar som tar dejtandet på lika stort allvar som en anställningsintervju. Jag hoppas verkligen att den här kvällen inte blir lika rist som vanligt. Allvarligt, så nervös och stel behöver man väl inte vara, det är ju inget livsavgörande utan ett kul sätt att lära känna någon!

Jag har radikalt ändrat om min profil och ska se om jag drar till mig en annan typ, men vill ju ändå undvika slemmon.

ikväll ska jag nog beställa in mängder med tequila och hångla upp stackaren mot bardisken, det borde pigga upp

Jag har varit så ruskigt snål och bara sparat pengar hela långa sommaren. Idag bestämde jag mig dock för att shoppa loss, på Ginza. Min skivsamling har allvarliga hål, så nu väntar jag glatt på ett fett paket med både nytt och nostalgi.

Beck - Odelay
*nostalgidrömmer mig bort till Lollipop 1996*

Onsdagens andra dejt avklarades även den, med lite öl och mycket prat var det riktigt riktigt trevligt. Det tyckte jag iaf under hela dejten.

Sen när vi sagt kram och hejdå (blir det aldrig hångel på sd dejter?). Så insåg jag att jag återigen hittat en snäll pojke som jag förmodligen skulle göra slarvsylta av i ett förhållande. Jag vet inte vad det är för monsterkarl jag är på jakt efter, men jag vet vad jag ska passa mig för, och det är just den här typen uv supersnälla killar som jag bara kommer köra över.

*sic*

Enligt Damernas Värld är jag dessutom en “kärleksmissbrukare”. Hobbyhypokondrikern kunde glatt checka av de flesta symtomen. När jag lite mer nytert kikade på det började jag fundera över vad de egentligen förespråkar i artikeln. När de kläcker ur sig “Varaktig kärlek är framförallt vänskap” börjar en röd flagga vifta i ögonvrån.

Jag håller med om att den romantiska kärleken förmodligen är en bild vi får itutat oss från filmer etc och att man inte kan förvänta sig att ett längre förhållande ska innehålla mängder med passion jämt. Men om alla längre förhållanden övergår i bara vänskap och är lika sexiga som en riksdagsdebatt på svt24, tja. Då får det faktiskt vara. Då lever jag gladeligen resten av livet singel med kortare affärer, det livet kommer i alla fall göra att jag känner mig mer levande.

bara för att de är så bra : 747 (Kent)

Det är idag jag sätter igång mitt maratonrace för att luska ut om alla min sd flirtar är något att ha. Dagens lunchdejt är redan avklarad och var ett njae. Guldkedja lixom, det fungerar inte riktigt för mig.

För att balansera mitt tonårsmässiga hoppande mellan dejter vaknade hjärnan i ett lugnare tempo idag. Jag älskar verkligen att vara singel igen, och det är superkul att flirta och känna sig uppmärksammad när man så länge varit fast i ett långt förhållande. Mitt kära x behandlade mig inte illa, men det saknades kärlek och attraktion vilket sänkte mig ordentligt. Det jag har saknat mest har varit känslan av att känna mig snygg,sexig och åtrådd.

Ibland läser jag på “Singel eller…” och kikar hur det går för Olivia. De rädslor och tankar hon tar upp är så bekanta. Jag önskar att jag hade bloggat av mig när jag genomgick den perioden. Som det var nu gick jag och tryckte på mina tankar vansinnigt länge och vågade inte dryfta dem med någon.

Alla vänner och i familjen avgudade ju mitt x. Jag misstänkte länge att mina föräldrar gladeligen skulle förskjuta mig och adoptera honom istället. Visst, jag tappade faktiskt en del sk kallade vänner och mina föräldrar var väldigt svala mot mig en period. Men efter ett samtal med min mor för ung ett halvår sedan så bad hon om ursäkt, på sitt sätt. Hon berättade hur imponerad hon var av min styrka och att jag genomfört den här förändringen, men att hon samtidigt var ledsen över att hon inte stöttat mig mer. Otroligt skönt att få ett erkännande, för det var en tuff tid. Det känns som om det är först nu på senare tid som jag kan börja slappna av och vågar känna efter exakt hur jobbigt det har varit.

Det som var det som fick mig att bestämma mig efter mycket funderande var en väldigt enkel tankegång.
1) Jag lever bara ett liv och det livet måste jag försöka göra det bästa av.
2) Jag kan inte leva i ett förhållande utan sex.
3) Livet är för kort för att man ska låta det styras av rädslor.

Något sådant mumlade jag för mig själv under de perioder som jag tvekade på att det jag gjorde var rätt. Det hjälpte

Nåja, för att inte dagen helt ska fortsätta i moll ska jag nog ägna mig åt lite hederlig shopping! Det duger ju inte att komma i jeans och urtvättade t-shirts på dejterna.

snurrar i mp3spelaren:The Joker (K. D. Lang)

…dyker trollen vackert upp på sd och bjuder ut. Nu har jag en styck dejt med en av tiopoängarna! Tyvärr bidde jag tvungen att vara lite osnygg och flytta på en annan dejt med hjälp av vackra nödlögner. Skämmigt, men så gick det med mina planer på att vara svårflirtad. Det är bara att inse att jag är ganska easy, fast kräsen.

Jag är ju egentligen sjukt oerfaren på sd dejter (fyra hitills) och lyckades nu landa tre på en och samma dag. Nerverna är i dallring, eller så är det för att jag dricker alldeles för mycket kaffe och lyssnar på Morrissey samtidigt.

*nynnar falskt*

—
Jag läste nåt om kyssar
nånting som alla vet
men som dom aldrig lyckas fånga
i filmerna man ser
—
Kent - Cowboys (Hagnesta Hill 1999)

Hm, hur ser karlsituationen ut då.

Hjärnan har lite svårt att släppa den söta pojken som jag hittade i min säng i helgen. Men det lär den få göra, även om min erfarenhet ev en-nattare är gammal, så gäller nog samma regler som sist. Varken jag eller pojken är speciellt stolta över fylleprestationerna och ingen hör av sig. (flashbacks visslar genom hjärnan, men herregud gjorde vi så, ujujuj, vill ha mer : )

Däremot är det som vanligt på sd, en massa trevliga pojkar som vill träffa mig. Men de som jag verkligen vill träffa är mer svårfångade. Jag är så himla dålig på att spela svårfångad, men inser att jag nog måste börja. Jag ska ju hålla mig ifrån de där säkra pojkarna och försöka jaga dem som får det att pirra lite, och för att fånga tiopoängarna måste man tydligen vara lite svår. Men, jag har faktiskt två dejter inplanerade den här veckan, med två halv-intressanta pojkar. Vi får se hur mycket jag gnäller efter dejterna.

Ja, ja om jag vill ha chans på mer hångel är det bara att kasta sig ut i hetluften igen. Helgen gav ju mersmak

Jag har ju surat ett tag över att all träning och nyttigheter resulterade i exakt ingenting. Under de senaste två veckorna har jag inte tränat och inte fyllt i vad jag ätit på viktklubben. Resultat idag -1,8 kg. Jag förstår ingenting.

Förmodligen har h rätt, jag åt nog för litet när jag tränade förut, men var det inte det viktklubben skulle hjälpa till med!?

Nåja, idag känner jag mig ganska smal och snygg, trots att rundan i spåret kändes tung. Nåja, på’t igen

Jag verkar ha drabbats av en försenad baksmällenoja. Kan inte varva ner och inte fokusera på något vettigt. Så jag har roat mig drottninglikt med att läsa en massa bloggar. Måste tacka Fretardo för något av det roligaste jag läst, kanske är det bara mitt övertrötta tillstånd. Men jag skrattade så att tårarna rann. Jag har en viss erfarenhet av liknande situationer och det är så underbart befriande att inte vara den enda som lyckas med dylikt. Bloggningen känns fortfarande nytt så jag märker att jag censurerar. De värsta historierna och detaljerna vågar jag mig inte på, ännu. Vi får se vad som händer när jag blivit varm i bloggkostymen…

Apropå fyllefadäser, Vi vet fortfarande inte vad som hände L för några veckor sedan, han försvann under en festkväll och lyckades tappa bort sig själv och alla sina saker. Sig själv hittade han i ett främmande trapphus i en avlägsen förort sovandes utanför vindsförrådsdörren. Pass, ryggsäck etc är fortfarande försvunnet. Trist och märkligt, men hans saker brukar hitta tillbaks efter ett tag.

Holm hoppar som en kratta och internet explorer har dött. Kanske microsoft är ledsna för att jag ständigt baktalar dem, tg 4 firefox!

btw, inga sanndrömmar här inte, jag drömde att han floppade i kvalet.

Jag morrar småsurt. I sommar har jag haft ruskigt gott om tid och har lagt en hel del energi på att få ordning i min nya och ganska kompakta lägenhet. Allt är toppen just nu, nästan. Jag har inget köksbord och inser att jag nog måste bygga mitt eget. Problemet är att jag har ett litet arbetskök med ett hörn där man med lite god vilka kan peta in en matplats för en, eller två.

Jag har nu letat runt på diverse butiker och deras sajter och insett att det är ute med små praktiska köksbord. Inne är däremot att ha matsal och ha plats för en sittning för 10 personer. Det kanske är någon slags trend just nu att vi ska vara sociala och bjuda hem våra vänner på stora middagar. Det spelar ingen roll, i min otrendiga lägenhet behöver jag ngt litet, praktiskt och gärna med klaffar. Lagom för 1, och när söta pojkar hälsar på vill jag kunna bjuda dem på frukost. Jag googlade dessutom efter ett runt klaffbord, tänkte att det kanske fanns till salu någonstans. Fick skrämmande många träffar med tillägget “köpes”. Det är alltså inte bara jag som är drabbad, utan IKEA har svikit fler trångbodda.

Näe, jag får vara min egen lyckas designer och rita det ultimata bordet. En säker (?) källa säger nämligen att man det finns snickeri på en fånganstalt där det kan bygga möbler efter ritning. Värt ett försök.

Ibland så irriterar jag mig jättemycket på någon. Så går jag likt professor baltazar och funderar och funderar på vad det är. Men jag kommer inte ¨på något, och sen slår det mig att det är ju det som är problemet. Det finns inget mer irriterande än människor utan problem eller skit i hörnen. Om man som bree i desperate housewifes bara ler och säger att allt är toppen, ja då vill jag bara inte tro på det.

För så kan det väl inte vara, det kan väl inte finnas folk som är sådär alldeles perfekta. Som aldrig får skavsår, ont i magen när de ska på dejt, håret står på ända. Även om jag lägger ner en massa energi på att se snygg och prydlig ut så ser jag ända alltid ut som om jag tillbringat 5 timmar på ett varmt tåg. Håret sliter sig, hemmet ser nydammsuget ut i 10 minuter och även om jag precis strukit mina kläder ser jag ändå ut som om jag hittat dem i en hög på golvet.

Igår hade jag inte bara skit i hörnen, utan jag kände mig som skräpet som någon bara glömt skuffa in i hörnet. Jag pratade med en kompis som är en otrolig person, och borde vara en sådan som jag bara irriterar mig på. Hon är en toppenkompis och jag har helt stuvat undan irritationen över hennes perfekta liv. Hon fnissade förtjust över mina senaste tilltag och lät lite avundsjuk. Då slog det mig, att alla dessa perfekta människor förmodligen är mer avundsjuka på oss som kämpar med kaoset, för vi har ju mycket roligare, eller hur

dag är jag rejält bakis, men det var det värt Jag fick dansat, raggat och hånglat. Jag vaknade upp med en ljuvligt söt och tufsig pojke och kommer vagt ihåg ett vilt porrande från inatt. Det var det första på sjukt länge, så herre gud, fyllesex är bättre än inget sex. Dessutom ägnade jag mig åt lite statistiska funderingar och konstaterade att det var mitt första one night stand på 10 år. Det var på tiden.

Jag försöker ju leva efter devisen “kom ihåg att vi gör det här för att det är roligt” När man är bakis kan det vara lite svårt att tänka den tanken utan att det skorrar falskt i huvudet. Så idag har jag gjort hjärnjympa (så gott det nu går) och lyckats intala mig att det faktiskt är roligt att vara bakis, bara en annan sorts roligt. Inte riktigt haha-roligt utan mer jag-tappade-strykjärnet-på-foten-roligt. Men se roligt det är det

Efter ytterligare lite hjärnjympa kom jag dessutom fram till att jag mår exakt likadant när jag är bakfull som när jag är kär. Här är mina symtom:

pirr i magen
pirr här och var
illamående
dålig aptit
dålig koncentrations förmåga
fnissar obehärskat
vill bara ligga hemma och titta på romantiska komedier
vill hångla
överkänslig för koffein
kallsvettas och fryser växelvis

När man ser på bakfyllan som förälskelsesymtom, så är det helt plötsligt riktigt roligt att vara bakis. På riktigt.

dagen efter musik: Först när det var slut (Stefan Sundström)

Vissa kvällar när man går ut på krogen, oftast direkt från jobbet, och vet att man har fultrosorna på och inte har rakat benen på veckor. Då, haglar raggen in.
Den här helgen har jag mens, känner mig ganska småfet och skunkig, men jag har hitills kammat in 5 dejterbjudanden. Jag har ingen ork och lust, trots att pojkarna ifråga verkar stiliga och charmanta på alla möjliga sätt. Det här kunde faktiskt ha hänt någon gång under alla min andra ensamma helger!

Jag ska sprida ut dem under nästa vecka och låtsas att jag är superupptagen i helgen, när det i själva verket är jag, katten och stefan holm som gäller. (han rev inte ut sig, jippey)

musik i lurarna: Some girls are bigger than others (The Smiths)

Jag är en synnerligen opålitlig bloggare, så här kommer lite uppdateringar på vissa fronter:

Projekt viktklubb gick i stöpet *ler snett* Efter att ha tokmotionerat hela sommaren och ätit supernyttigt (-2,2 kg) syndade jag i exakt 4 dagar och gick upp 1,8 kg. Det verkar omöjligt men min kropp kan sån’t. Så nu är jag lite sur, men ska väl sätta igång med lite motion snart igen. När jag surat klart.

Projekt dejting. Där har det inte heller gått så bra. Den senaste dejten jag gick på nämnde jag visst tidigare, trevlig men inga ljuva toner hördes. Det tyckte tydligen han. Han skickade sms och mail (som jag inte svarade på) och när han till slut ringde var jag tvungen att “göra slut”, eftersom killen inte fattade piken. Jo jag vet, lite omoget av mig, men jag hade tänkt maila en förklaring men hann inte innan han ringde. Det tråkiga har just varit det att jag vill gärna dejta och ha trevligt, kan till och med tänka mig lite lösaktigt beteende om kemin uppstår, och skulle jag bli kär i någon vore det ju helt fantastiskt! Men det jag inte har lust med är att ta alla tråkiga bitar av ett förhållande (göra-slut-biten) utan att få en endast smula av något roligt.

Efter intensivt analyserande med vännen E över vad det är för fel jag gör kom vi fram till följande. Jag är för feg och går på för “säkra” killar, lite snälla mesar som jag vet inte kan såra mig. Med den tekniken kan jag fortsätta så här i all evighet, dejta killar jag inte vill ha och dumpa dem. Så nu har jag gaskat upp mig lite och tror mig ha hittat flera stycken snygga/söta och lite spännande killar på spray date. De svarar på mail, så de kanske gillar mig också. Just nu har jag en dejt inplanerad till helgen med en kille som är så snygg på bilderna så jag är lite rädd, dessutom verkar han vara sjukt lång och vältränad. Hilfe, vad säger han när det kommer en småknubbig tjej som knappast tillbringar all sin tid på sats.

Men, bra för självförtroendet var dock en tokig helg i grannlandet. Jag och min bästa singelkompis partade loss, flirtade och lyckades få bla ett engelskt cricket lag på kroken. Mycket komplimanger och uppmärksamhet var gott för självförtoendet. Sista kvällen blev jag nypt i baken två gånger. Är man gammal när man ser det som något positivt?

humörhöjande text: A Little Time (The Beautiful South)

Mardröm nummer 1
Jag drömde väldigt detaljerat om att jag satt och läste tidningen och såg stora svarta rubriker, i storleken krig, som skrek ut att Holm är borta från VM. En gråtande Holm försökte förklara varför han rivit ur sig i kvalet. Jag är inte skrockfull och har hittills aldrig drömt en enda sanndröm, så jag tror inte det här påverkar stackars Stefan Holm någonting. Däremot så tror jag att det blir nyttigt för mig att komma igång med studierna snart.

Mardröm nummer 2
Den här är någon vecka gammal. Den var väldigt intensiv och detaljerad. I brevlådan kom ännu ett kuvert från CSN, den här gången hade de upptäckt att jag ägde en lägenhet. Det fick jag tydligen inte göra a) tydligen var det ekonomiskt instabilt med en student i bostadsrätt b) lägenheten innebar ett visst kapital vilket gjorde att jag inte var berättigad till studiemedel.
I drömmen satt jag i telefonkö (!), pratade med olika handläggare och skrev överklaganden där jag hänvisade till olika paragrafer och undantagsregler. Jag vaknade med en stark ångest och en insikt om att CSN skulle ta mitt hem ifrån mig.
Den här grundar sig nog på att jag äntligen har fått flytta in i min alldelels egna lägenhet samtidigt som CSN har ansträngt sig för att sätta lite byråkratiska käppar i hjulet. Men jag visste inte att min stackars hjärna kände sig så traumatiserad av CSNs behandling. Tur att vi har drömmar som kan lätta på trycket åt oss.

Drömlikt bra just nu:Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss (bob hund)

Igår målade jag om lägenheten och hade radion på hela dagen. När jag hörde nyheterna om och om igen fastnade ett uttryck i mina öron, övervåld.
Vad är övervåld egentligen? Är det när man använder för mycket våld? Det verkar i allafall vara så det används.
Om man då hävdar att någon använt för mycket våld hävdar man ju i samma stund att det finns någon slags norm om hur mycket våld som är lagom. Men vad är då lagomvåld eller undervåld? Har någon någongång som blivit utsatt för våld i efterhand sagt att “Njae, men det var ok, han använde lagom mycket våld, eller snarare för lite”. Det här låter i mina öron mycket märkligt, i min värld är allt våld av ondo och kan aldrig betecknas som vare sig lagom eller för litet.

våldsamt bra just nu: Don’t Phunk With My Heart (Black Eyed Peas)

pst, wow vilka snygga väggar jag har nu förresten :)

det är roligt att bo i en liten lägenhet
» Man har nära till allt
» Det är roligt att komma på fiffiga förvaringslösningar
» Det är ingen risk att man samlar på sig för mycket saker (som man måste släpa på när man flyttar).
» Om man känner sig låg och drar för gardinerna så är det lika mysigt som när man byggde koja när man var liten.
» Det är lättare att hitta katten.
» När man har fest är det ingen risk att folk grupperar sig i olika rum, alla måste umgås.

tänk på att vi gör det här för att det är roligt, tänk på det!

nöjdmusik just nu: We Hate It When Our Friends Become Successful - Morrissey

Jag älskar verkligen åska, hela kroppen spritter av energi när det mullrar och blixtrar.

Nu är jag precis hemkommen från ännu en dejt (V). Jag börjar känna mig som en riktigt slipad internetdejtare nu. Den här kvällen var helt ok, inga blixtar och dunder under själva dejten, men vi hade trevligt. Det blir nog inga fler träffar dock, den där kemin fanns inte riktigt mellan oss.

För några veckor sedan var jag däremot på en riktigt konstig dejt (IV). Det var med en kille jag mejlat med under längre tid. Han verkade jättetrevlig och vi verkade ha en hel del gemensamt. Vi hade knappt hunnit säga hej och sätta oss ner med varsin öl förrän han började skruva på sig och mumla om att han blev trött av gräsallergin. Jag är en hyfsat trevlig tjej och hittills har ingen skämts över att ses i mitt sällskap, men den här killen ville verkligen bara lägga benen på ryggen. Även om man inte gillar någon brukar man ju kunna låtsas i åtminstone en halvtimma. Nåja, resultatet blev att jag också fick ganska bråttom, det är ju inget kul att tvinga sin närvaro på någon. Så ölen dracks raskt ur och vi försvann snabbt åt varsitt håll. Snopet. Jag gick hem och kollade om jag hade skräp i näsan eller toalettpapper under skorna, men kunde icke hitta någon vettig förklaring.

För att inte avlsuta med negativa tongångar måste jag ändå kommentera det här med internetdjtande i allmänhet. Jag är som sagt var ganska ny men är väldigt positivt överraskad. Jag har hitills bara fått ett (1) skamligt erbjudande men fått kontakt med jättemånga trevliga och seriösa killar. Roligt! Det piggar upp singellivet ordentligt

Jag var ute och sprang i morse (lunkade, för de som är petiga) och det känns som om att det börjar hända något! Jag orkade några extra backar och sprang säkert 1 km längre än sist. Även om jag fortfarande ser ut som en medelålders tungviktsboxare när jag springer, så känns det lätt, lätt i själen.

Den stora skillnaden är att jag återhämtar mig så fort, vilket säkert kan ha att göra med att det inte finns något nikotin i mitt liv längre.
Efter nästan 10 år som av-och-till-rökare och fem år som snusare är jag nu helt nikotinfri. Jag slutade på nyårsdagen och har hållt det sedan dess. Det fysiska nikotinbegäret är sedan länge borta (tog några dagar bara) men jag lider fortfarande av det mentala. Det är märkligt hur nikotinet har smygit sig in och blivit en del av min personlighet. Jag har jobbat hårt på att åtgärda detta och har numera lyckats bli beroende av träning, koffein, tuggummi och nikotinfritt snus istället. Puh! Men eftersom summan av lasterna sägs vara konstant kommer allt nog ordna sig när jag får ett anständigt sexliv

höjer tempot just nu: Sort it out (Caesar’s Palace)

Insåg precis en sak. Jag kan gå runt och tro att något är helt fel bara för att det inte är helt rätt. Bara för att mitt hem inte är helt perfekt städat tror jag att det är jättestökigt. I själva verket är det ganska städat, bara inte helt perfekt. Jag har sedan tidigare varit medveten om att jag gjort så här när det gäller min vikt, bara för att jag inte är lika smal som en modell så tror jag att jag är fet.

Det här svartvita seendet präglar nog mitt liv mer än vad jag insett. Nytt liv, dags att skaffa färg-tv.

musik i färg just nu: Blåjeans (Kent)

Jag har precis lagt vantarna på en ny Harry Potter! !! Livet är bra underbart

Det regnar idag, så morgonmotionen uteblev. Det är lite trist, men jag ska nog hinna pressa in en tur senare. Jag märker dock att jag har blivit en ruskig vanemänniska, om mina morgonrutiner rubbas så känns det som om hela dagen flummar ut, jag vet inte hur jag ska få ordning på den här dagen. Det är väl konsekvensen av att varken ha jobb eller sambo. Katten räknas inte, han är så morgontrött, om vi ska vakna måste jag stå för väckandet.

Hur som helst, projekt viktklubb har pågått i två veckor nu, med minus 1.6 kg som resultat. Tänk att jag behövde äta mer för att gå ner i vikt Som fd anorektiker måste jag ju hålla koll på det där, det är så lätt att trilla dit. Just nu går jag och sneglar på förra årets jeans och längtar efter att kunna dra på dem igen. Åh, vad tankarna är röriga idag. Men, så får det bli. För några dagar sedan var jag inne på MyVirtualModel sidan och gjorde en modell av mig själv. Det var riktigt kul faktiskt, och framför allt var det en bra påminnelse om att det inte är så illa ställt. De små kärleksgrepp och ridbyxlår jag har är verkligen ett lyxproblem som har fått ta för stor del av mitt liv, i brist på annat att fokusera på. Det är mitt tips till andra som också kan tappa fokus ibland, gör en virtuell modell av dig själv och konstatera att du är ganska så snygg.

snyggast musik just nu: Don’t marry her (The Beautiful South)

Man skulle kunna tro att det mest hotfulla som finns idag är någon radikal feminist som skriker att män är som djur. Men jag tror inte det, den debatten fick inte riktigt fart. Den klassiska schablonen av en feminist, som gärna porträtteras i media, skrämmer inte någon numera. Det verkar inte som om någon blir upprörd på riktigt. Schal-rökelse-vegan feministen eller den arga butch-flatan är så pass välbekanta typer så de känns like hemtama som Mark Levengood i tv-rutan. Däremot så har jag märkt att det som verkligen skrämmer och oroar folk är när män beter sig “icke manligt”. Det verkar vara politiskt korrekt och accepterat att tycka illa om män som sommartorps-ernst och visar-gärna-upp-sig-i-kalsonger-peter-siepen. Vänner till mig, som jag bedömer som kloka och fördomsfria individer, förvånade mig nyligen när de frossade i att baktala torpfixaren. Jag har grunnat lite på det där och kommit fram till att det som vanligt är rädslor som styr. Många reagerar med rädsla inför män som på olika sätt ställer sig helt utanför den klassiska mansrollen, såvida de inte går att peta in i mys-pys-bög-facket. Just för att de inte är uttalat homosexuella är det otäckt. Själv så älskar jag dessa män som formar sina egna mallar, det är befriande och jag ser fram emot att få se fler följa i deras fotspår. I Storbritannien finns en underbar designer och tv-personlighet som exemplifierar detta alldeles utmärkt, Laurence Llewelyn Bowen. Han använder manér som vanligtvis tolkas som homosexuella, men mannen lever heterosexuellt, vilket förbryllar många engelsmän. Under genusstudier i England diskuterades den här mannen väldigt ingående under ett seminarium…

Näe, hörni fyrkantga personer som sitter och ryser när det dyker upp ovanliga representationer av manlighet nu är det verkligen dags att tänka till! Jag anser fortfarande att vi lever i ett patriarkat, där kvinnor är missgynnade i väldigt många aspekter, men i detta patriarkat tror jag ändå att mannen är mest fångad. Nu är det er tur att forma er identitet utan att luta sig mot könsrollskryckorna

Idag gjorde jag misstaget att försöka göra rent brödrosten . När man tittar ner i den såg man mängder av uråldriga smulor som bitit sig fast på botten. Min brödrost, som dessutom har en smullucka, är säkert en riktig fest för något kryp. Om jag vore en liten värmetålig insekt skulle jag nischa in mig på brödrostar, ingen konkurrens och ständig påfyllning av nya smulor.

smutsig brödrost

Nickel, ja, något nick måste man ju ha, pun intended
Men nickel är ändå rätt kul, eftersom det kan associeras till en hel del. Dels kan man tänka att man är pank, och det är man ju, när man inte har ett nickel.

Ibland ställer det där med nickel till det ordentligt, tex. när man ska köpa klockor.
- Nickelallergisk, jamen då måste fröken köpa den här tokdyra titanklockan som du kan dyka och bestiga Mount Everest med!
(Näe, men jag vill ju inte dyka och bergsbestigning verkar hur jobbigt som helst, och kallt. Dessutom så finns det alldeles för många klockor att hålla rätt på här i världen, mobilen, datorn, videon, dvdn, micron… Det är nog bäst att inte bidra till fler klockor som ingen vill titta på, eller ställa rätt.)
- Njae, den var inte riktigt min stil, jag fortsätter att se mig om, tack.

Sist, men absolut viktigaste är det försvunna godiset Nickel. Nickel var det absolut bästa biogodiset och det försvann utan att någon konsulterade mig. När man köpte en Nickel fick man lagom mycket godis för att inte förstöra bioupplevelsen och det var en bra blandning av smaker. Det kunde vara polkagris, lakrits eller kola när man vecklade upp det lilla pappret. Jag kan fortfarande komma ihåg smakerna om jag drömmer mig bort en stund.

Nickel blir ett bra nick. Det kan associeras till brist på pengar, något allergiframkallande eller något försvinnande sött, precis som jag

Tyvärr hittade jag ingen bild av Nickel original, men den här samlaren har en gammal reklambild för Nickel frukt.